Rikard Wolff som Maria Callas
Foto: Ewa-Marie Rundquist
Jag gick till föreställningen i tron om att den fruktansvärt duktiga sångaren Wolff skulle sjunga Callas lika fatastiska låtar. Det kan ha gjort att första aketn enligt mig drog ut lite för länge på tiden. Andra akten innehöll fler moment, förståligt eftersom vi då redan fått en uppfattning om Callas person.
Maria Callas är en person som man skulle kunna göra den mest storslagna föreställningen om. Men denna intimitet som uppstod av den ensama Wolff känndes ändå passande. Det känndes ärligare. Som om man lärede känna Maria och inte nödvändigtvis Callas, gudinnan, även om jag tror att de i stort var samma person.
Jag är inte förvånad över att jag gillade föreställningen så mycket. Jag gillar Callas. Jag gillar Wolff. Scenografin var vacker. Även om Wolff ibland glömde bort sina repliker blev det mer som en eftertänksamhet hos Callas och inte ett fel i föreställningen. Trots det tillhör jag tyvär den generation som mer än något annat förknippar Wolff med Scar från Lejonkungen. Jag har sett honom i mycket men jag kan ändå inte släppa den biten. Ändå var han Callas.
Jag vet inte om jag skulle rekomendera denna föreställningen till alla. Alla har olika smak men facineras man av människor och speciellt gudinnan Callas och gillar Wolffs skådespelarkonster skulle jag inte tveka att säga "Se den!".
