Aussikillar och 13 465 km (fågelvägen)

Ja, förra helgen var det några (tre för att vara lite exakt) killar från det College jag ska bo på i Australien i Stockholm.

Det verkade vara en ganska spontan resa och de hade rest över stora delar av Europa innan de tillbringade två och en halv dag i Stockholm.

Första dagen åt vi lunch och de berättade om Australien och St Georges College. De sa att det hade varit den bästa tiden i deras liv, den tid de bott där. Så det kändes ju bra.

Att de sa att luftkonditionering inte finns i så många rum kändes mindre bra.

På kvällen var vi ute på gamla Toxic. Det blev en dubbelgrej eftersom de var med (och de hade sagt att de gärna ville gå ut) och vi skulle ut för att fira en vän som fyllt år veckan innan. Jag gillar inte nödvändigtvis klubben men tillsammans var vi mellan 15 och 20 personer så det var riktigt kul! Att Aussikillarna sa att det brukar spelar gamla hits i Perth gjorde mig lite smålycklig sådär.

Dagen efter så hade min väldigt snälla Mor fixat lunch på sitt arbete som vi bjöd på. Australiensarna tyckte om mer klassisk svensk mat (som sill och gravad lax) än mig! Det var jätte kul att de tyckte om det och jag är jätte glad över att de kom så att jag kunde ställa frågor om hur det är att bo på St Georges .

Det känns verkligen att det börjar närma sig nu. Har haft "Hej då fika" med familjen och ansökt om visum (som kommer gå ut fem dagar innan jag åker hem... Måste antagligen söka turistvisum för de dagarna). Och tänkte börja packa i dagarna.

Jag är inte nervös eller så utan det ska bli kul. Eller jag är nervös över småsaker som det där med ingen luftkonditionering, och att det finns så mycket spindlar där. Och vilken telefon ska jag köpa? Och ska jag öppna ett Australiensiskt bankkonto när jag är där? Någon som har en åsikt - hör av er!

We Will Rock You

Bilden är hämtad från http://www.2entertain.com/admin/varor/docs/LoggaWWRYmedunderrubrik.jpg

Jag har också sett "We Will Rock You" på Cirkus i Stockholm. Det är en musikal med Queen-låtar där handlingen utspelar sig i framtiden. Alla instrument och egen musik är förbjuden. Gaga-åldern med sina datorgenererade artiseter och hits styr. Och mitt i allt detta står Killer-Queen, den onda härskarinnan. Men det finns de som gör motstånd. Dessa människor som fortfarande har kvar sitt egentänkande kallas bohemer och de väntar på den utvalde som enligt legenden ska vara den som kan hitta Rockbandet Queen's elgitarr.

Handlingen är något banal och simpel. Men den är helt uppbyggd av de gamla hitsen så det måste varit svårt att få dem att hänga samman. Enligt mig saknas det också gnista hos många av artisterna. En förklaring kan vara att Queen låtar är mycket svåra att sjunga och bdärför tar mycket av krafterna men det saknas ändå något hos många. Visst finns det dem som är både underbart dramatiska med glimten i ögat, det finns den som har det där lilla extra. Men långt ifrån alla i ensamblen har vad som enligt mig krävs.

Dock är det ändå inte viktigt. För det är varken för handlingen eller artisternas skull jag sitter där i stolen på Cirkus. Det är för musiken. Den är otrolig! Bandet är fruktansvärt bra och musiken har övervakats av den gamla Queen meddlämmen Brian May. Jag får gåshud av varje låt. Musiken och texten får ibland, när jag sitter och lyssnar på mina Queen-skivor hemma, mig att gråta. De är så vackra. Så sorgsna. Så kraftfulla. Så underebara. Så perfekta. Därför är det kanske dumt av mig att försöka kräva mer av ensemblen än vad de levererade, de gjorde kanske sitt bästa och att jämnföra någon med Freddie Mercury är bara elakt.

Dock när Anna Lidman som spelar en av bohemerna, Ozzy, sjunger "No One But You" som en hyllning till alla stora artister som dött i förtid i stort och Freddie i synnerhet kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Så där satt jag. Efter nästan en hel akt med medelmåttiga prestationer och kusligt bra musik och gråter. OCh kanske är det vad det handlar om. Det är ett bevis och ett tillkännagörande av Queens storhet. Musiken och sångerna påverkar än och det var ju för deras skull jag var där.

Det finns mycket mer man skulle kunna säga om musikalen, om prestationer och musik. Om känslor och förväntningar, om scenografin och minnen. Men istället väljer jag att avsluta mina komentarer om "We Will Rock You" här och istället gå in på You Tube och lyssna på Freddies underbara röst till den fantastiska musiken.