Människa eller Djur?

Titel: Djungelboken
Regi: Alexander Mørk-Eidem
Av: Rudyard Kipling
Var: Stora Scenen, Stockholms Stadsteater

2007, 2008 och 2011. Ja, tiden går. Jag har nu sett Mørk-Eidems hyllade föreställning alla säsonger. Kan ha varit så att jag under de tre år jag väntade glorifierade den något men det är fortfarande underbar.

Foto: Petra Hellberg

Peter Gardiner som Bagheera

Fotograf	Petra Hellberg
Bildtext	Peter Gardiner

Fotograf	Petra Hellberg
Bildtext	Peter Gardiner

Att göra Bagheera till travsvestit, vargarna till luffare och aporna till bratz är rena genidrag! Att det är en underbar samtidsskilldring samtidgt som den berättar en gammal historia som utspelar sig i framtiden ger många skratt men ändå tillräklig distans för att man ska förstå.

Foto: Petra Hellberg

En av de sånger som fastnar mest u huvudet... ("En bra människa är en en död människa, en enda människa är en för mycket...")

Men just det här med att det är en samtidsskildring gör att jag idag har svårare för den än jag hade 2007. 2007 var stureplans bratzen precis något gemeneman visste vad det var. De hade funnits en tid men nu var det så pass kända att till och med mina föräldrar förstod vad de portretterade. Men nu känns det lite gjort. Vi har sett många sketcher där drivs med just denna grupp och det känns inte lika nytänkande som det gjorde tidigare. Och det är ett av mina problem med föreställningen. Att den känns lite gjord. Det kan bero på att de enda de har ändrat på är att några i ensemblen har blivit utbytta, Noppe och Joppe har uppkavlade byxor och ett par av de populärkulturella sång referenserna är nya. Samt att jag får känslan av att aporna i stort har mer scentid nu än då.

Foto: Petra Hellberg

Noppe: Ditt namn Joppe det är så där snyggt, sweet, lungt. Mitt är lite mer så där Ra ra-ah-ah-ah Roma, roma-ma Gaga Ooh la-la...

Scenografin har de sparat sen de slutade 2008, det betyder att man knappt känner igen fasaden till Kulturhuset eftersom 2007 låg Medeltidsmuseet i Plattan-lokalerna och Plan Plattan under de senaste månaderna fått en ordentlig uppfräshning. 

Att aporna har mer tid på scenen vet jag inte om det är sant eller ej men jag och en vän får båda känslan av det. Jag älskar aporna och jag minns att jag tidigare satt och väntade på att de skulle komma in på scenen nästa gång. Och som med julafton var den förväntan nästan bättre än när man ätit upp maten och öppnat klapparna. Nu å andra sidan fick man inte den förväntans känslan - för de var på scen hela tiden. Eller sprang ut och in på den. Kanske är det bara något jag har fått för mig men om det är så att Teatern valde att ha fler scener med Noppe och Joppe på grund av att de var stora publikmagneter måste jag här med deklarera att jag är besviken. Jag trodde att de kunde stå emot det kommersiella och förstod att lagom är tillräckligt och att man uppskattar saker man inte har mer.

Foto: Petra Hellberg

Kaa och Mowgli

Jag måste bara hylla skådespelarna innan jag avslutar. Självklart Johannes Bah Kunkhe som är den perfekta Noppe, Christian Hillborg som lyckas vara trovärdig både som Jobbe och som Tuu - två så vitt skillda roller, Peter Gardiner som lyckades fylla skorna som Bagheera, Lars Göran Persson som trots att jag förklippar honom med barnprogram av någon anledning är riktigt skrämmande i sin roll som Shere Khan, Kristofer Fransson har vuxit till sig lite sedan sist men att han orkar är otroligt och sist men inte minst två av de bästa rollprestationerna jag någonsin sett på en teaterscen. Frida Westerdahl som Kaa. Hon är fantastisk och perfekt. För hur hon pratar hur hon rör sig är så bortom mycket man annars ser. Samt min absolut favorit. Jan Myrbrand som Tabaqui. Jag har inte ens ord för att beskriva hur perfekt och underbar den rolltolkningen är. Och då jag inte har ord håller jag tyst.

Foto: Petra Hellberg

Jan Myrbrand som Tabaqui - helt otrolig

Jag har en fråga till er som har sett den för jag får inte ihop det. Jag har rådfrågat vänner men det stämmer fortfarande inte. Så ni som inte sett föreställningen kanske ska sluta läsa nu.



I Mørk-Eidems Djungelboken talas det ju om Storstadsdjungeln och alla olika djurarter från Kipling och Disney är olika grupper i Samhället. Så långt är jag med. Alltså har det något med ens ideal och ens moral och kanske uppväxt att göra om man är Varg eller Tiger. Eftersom alla är olika grupper i samhället. Och Bagheera säger att hon var född bland människor, hennes mor dog bland människor men snart upptäckte de att hon var annorlunda och hennes far kedjade fast henne. Alltså, de upptäckte att hon var annorlunda (en transvestit gissar jag då) SENARE. För om hon varit en "riktig" panter. Alltså DJURET panter så skulle de ju upptäckt det med en gång. Också att Bagheera och Baloo har någon typ av förhållande pekar ju på att trots att de är olika till sättet är de ju lika i grunden.

MEN, Mowgli är uppvuxen bland Vargarna sedan innan han kunde prata så han måste ju tänka som en varg, bete sig som en varg och eftersom om de nu alla är olika grupper i samhället se ut som en varg i sin stil och att gruppen måste ju ha funnit sina kläder på samma ställe. Men han är inte en varg. Eftersom han inte har några kniv-knogjärn. Och han tycker inte han passar in. Han passar inte in i någon av grupperna som finns i den Storstadsdjungel som hästar på Sergelstorg. De säger att han är människa. Allt detta får mig att tro om det handlar om mer än något psykiskt Det är en Fysisk skillnad mellan de olika grupperna. Som om de faktiskt var olika djurarter.

Foto: Petra Hellberg

En Varg och en Björn, eller en Frihetskämte och en Gammal Boxare?

Men då stämmer ju inte Bagheeras berättelse längre. Men om den stämmer stämmer enligt mig inte Mowglis berättelse. En vän sa att Mowgli kanske bara inte passade in i någon av grupperna i djungeln. Att det var psykiskt men att han hade en annan moral än alla andra eller andra förutsättningar. Men jag har svårt att tänka mig det. För han säger att han var en Varg i allt utom blodet (fysisk skillnad). Och han blev förälskad i Kaa så varför inte försöka sig på livet som Orm, om han nu var så läraktig? (Psykisk)

Som sagt har jag inget svar. Det är bara något som förbryllar mig.

Sex Roller Söker En Författare

Titel: Sex Roller Söker En Författare
Av: Luigi Pirandello
Regi: Alexander Mørk-Eidem
Var: Klarascenen, Stockholms Stadsteater

Foto: Nadja Hallström

Föreställningen handlar om fem skådespelare på Stockholms Stadsteater (Kristofer Fransson, Frida Hallgren, Gerhard Hoberstorfer, Josefin Ljungman och Ann-Sofie Rase) som spelar en version av sig själva och repeterar för regissören Alexander Mørk-Eidem's föreställning "Tre Systrar". Men mitt under detta kommer konflikter men också sex roller som söker en författare och vill ha sin historia berättad.

Mørk-Eidem är en av mina favorit regissörer men denna föreställning är annorlunda från hans andra. Den tar upp tankvärda frågor som en teaterpublik kan sitta och grunna på länge.

Enligt mig blir det en jobbig pjäs eftersom jag anser att Mørk-Eidem har förutfattningen att alla anser att rollerna kan leva oavsett författaren. Jag förstår att det är många som tycker det men när jag själv skriver fungerar det inte så.

Jag ska förklara vad jag menar med att rollerna lever oavsett författaren innan jag fortsätter. Det finns olika åsikter i hur en författare arbetar Två av de är  att en författare får in en historia i huvudet och skriver då ner den. Andra tror att författaren arbetar fram en historia och skriver ner den. Skillnaden är att i det första fallet så kan vissa av rollerna göra saker som författaren själv tar avstånd från - han blir lika förvånad som läsaren över denna vändning. Det är inte författaren som bestämmer vad som ska hända utan författaren skriver endast ner den färdiga historien från sitt huvud. Det andra fallet är det fall som författaren har en absolut makt och ofta en agenda. Författaren skriver historien för att komma fram till en slutsats och väljer då mellan olika alternativ om vad som ska hända. Visst kan de olika rollerna också göra saker som författaren ogillar men i detta fall beror det på att författaren skrivit en personlighet till rollen och som med alla "verkliga" människor så finns det drag vissa uppskattar och andra inte och andra drag som de andra uppskattar men inte de första.

Så det är huvuddragen i två olika åsikter i hur man skriver. Självfallet finns det kombinationer och man kan vara olika extrem. I alla fall anser jag att föreställningen arbetar på premissen i det första fallet. Och om det är så kan rollen leva oberoende av författaren. Att det i princip bara var slumpen som placerade händelserna i just den författarens huvud. Jag tror inte att författare alltid har en agenda eller en mening men jag tror att författaren kan ändra slutet på historien och att det beror mer på författarens humör och sinnesstämning mer än rollerna.

En annan fråga som tas upp vad som är mest verkligt. Verkligheten eller Dramat? Självklart är det verkligheten - det hör man ju på namnet kan man säga. Men samtidigt kommer dramat fram till samma slutsats och samma händelser utspelar sig gång på gång. I verkligheten finns det många sanningar. Vad som är sant för mig kanske inte är sant för dig. Men i dramat är sanningen fastställd, inte hos varje roll utan i dramat självt. Rollerna i ett drama kan bara göra en sak i varje situation, det de är skapade till. En roll kan inte agera annorlunda från kväll till kväll, nej. Den är fixerad.

Det kanske verkar rörigt när jag försöker förklara i skriven text. Men det kanske gör att man vill se den, för att förstå själv. Om jag har tur är det så.

Något jag inte gillade med pjäsen - och som fick mig att inse att Mørk-Eidem har det problemet i stort sett alla pjäser av honom jag sett. Det problemet är att när det är komiskt då är det verkligen dråpligt. Man skrattar och kan knappt andas. Men när det är allvarligt så känner man bara för att gråta. Eller sitter livrädd i salongen. I denna föreställning var skillnaden enorm. Jag saknade repliker som var i mitten. Kanske vardagliga. Varken roliga eller allvarliga. Eller att det skulle vara skyggare ihoppklippt. Som det var nu var varje mening antingen eller. Vilket är synd. Synd eftersom det fick upp mina ögon för detta problem. När jag tittar tillbaka på hans andra pjäser ser jag nämligen samma sak. Kanske skulle han behöva öva på det. Att balansera mer på knivseggen men inte falla ner på vardera sida.

Jag gillade dock skarpt den komik som fanns hos skådespelarna som spelade sig själva. Och det får mig att undra - är de såna i verkligheten. Tyvärr måste jag säga att jag inte tror att det är så. Här har de både manus och regi. I verkligheten (om man nu kan säga det som en sanning) så vandrar de perfekt på knivseggen som jag tror de flesta av oss gör. Men jag skulle gärna vilja veta om de har tagit ett karaktärsdrag från sig själva och överdrivit det eller om de lekar med de förväntningar folk har på dem. Skulle vara verkligt intressant att se hur arbetet med att skapa "skådespelarna" gick till.