Gertrude Stein

Stockholms Stadsteater, Lilla Scenen, av: Marty Martin, regi: Carolina Frände.

På scen: Gunilla Röör

Endast Röör på scen. Playwood på scen. Så man inte ser något. Känns som en korridor av Playwood.

Röör sitter på scenen och berättar. Korigrafin finns inte. Hon sitter bara där. Talar om Gertrude Stein. Är Gertrude Stein. Talar teatrelistiskt och i början tror jag inte jag ska orka med. Under föreställningen sitter man där. Hon sitter bara där men man har blicken fixerad på henne i alla fall.

Kubismen. Ja, denna konstform som jag inte förstår mig på. Som min mor älskar. Som Gertrude Stein levde. Det händer inget på scen. Hon sitter där och pratar. Det är bara hon på scenen. Men hon är Gertrude Stein.

Jag svär när jag går därifrån efter föreställningen. Jag har förstått vad modern konst är. Eller vad den gör. Och jag som aldrig gillat den. Jag gillar den fortfarande inte men när Gertrude Stein satt där på scen så förklarade hon.

Minns det inte ordagrant men i stil med:

En fiol är bara en fiol. Tills någon spelar på den eller målar av den. När man målar fiolen ska man måla känslan av den. En målning utan en fiol kan vara bättre på att beskriva känslan av fiolen än en målning där det faktiskt är en fiol.

Gertrude Stein levde ett intressant liv. Hon förtjänar att man gör en föreställning om henne. Jag tror att hon skulle varit glad åt denna.

Ny start

Tidem den går och går. Saknar Perth. Saknar alla.

Hade en underbar tide under vecka 32 (medeltidsveckan) i Visby. Hade så kul och har redan bokat rumm (mitt inne i stan denna gång) till nästa år.

Har också kommit in på Köda Korsets Högskolas Sjukstöterske progrem och Teater i Sverige på halvfast på Stockholms universitet.

I morgon börjar jag på RKH och i nästa vecka på SU. Känns spännande!

Tänkte nu att denna blogg främst lär bli vad den var under tiden jag var hemma i vintras. Ett ställe för mig att ge mina synpunkter på teatrar och konserter. Har sett många sen jag kom hem men kommer inte skriva om alla dem. Har dock mycket inbokat. Den enda jag kommer nämna som jag redan sett är vad nästa inlägg kommer handla om.

Flinkas, Meyer och Hörberg

Jag har skivit om det tidigare: jag kan bara (efter att ha sett det igen på Parkteatern) säga om ni får chansen att se Albin Flinkas och Fredrik Meyer hör bara Barbro Hörberg - GÅ OCH SE DEN!

Den är en fin konsert som upplyser och belyser denna fantastiska kvinnas liv med glädje och kärlek.

Spindlar

För övrigt kan jag upplysa om att i år har vi mycket spindlar i huset. Jag gillar inte spindlar. Inte de giftiga i Australien. Inte de ofarliga i sverige. Jag gillar dem inte. Och de finns överallt.

Balloons

Att åka hem. Jag har varit hemma ett tag nu och samlat mig. Kunde inte sätta ord på (och kan med största sannorlikhet fortfarande inte) den fasa jag kände vid tanken på att lämna Australien, Perth, UWA och St G's... Jag såg fram emot att åka hem - eller att träffa alla igen. Men med hjälp av teknikens under hade jag inte saknat alla för mycket.

Att städa ur mitt rum känndes fel. Jag ville skrika och slåss och vägra lämna mitt liv där. Men jag tror jag befann mig i chock. Jag packade och sa hejdå. Mina vänner följde med till flygplatsen. Efter lite problem med att jag hade för mycket packning fikade vi. Sen var det dags att påbörja den 26 timmar långa flygningen. Men först att säga hejdå. Jag hade ont i magen och mådde illa. Tårarna brände. Men det kändes inte som slutet. Just de fyra tjejer som följt med för att vinka av mig vet jag att jag kommer träffa igen (och flera av de andra). Någon annan möjlighet finns inte. Jag har mött så många fina människor och jag saknar det otroligt mycket nu.

Jag fick en gosedjurs koala där de skrivit saker. Så fint. Så fort jag ser den i mitt rum så måste jag ta djupa andetag. De gav mig ett kort. Orden är vackra. Vackra ord från vackra vänner.

Friends are like balloons.
If you let them go, you
can't get them back.
So we're gonna, tie you
to our hearts, so we will never lose you.
Even though you'll
be so far away,
we're not going
to let you go
lots of love, stay safe

Så fint.

Hanna och hennes flickor åkte samtidgt. Det var väldigt skönt och kul att ha sälskap av dem. Jag kommer sakna dem jätte mycket.


Att komma hem. Det var härligt. Har saknat alla. Allt är samma men har förändrats. Som de så lätt gör. Men det känns som mer har hänt för mig än för de som var kvar. Jag vill inte leva så. Nog för jag snabbt gled tillbaka till samma rutiner jag hade hemma vill jag att mycket ska hända. Så jag får helt enkelt se till att det sker.


Som sagt. Livet rullar på. Saknar allt som är så långt bort. Önskar mig tillbaka. Har sprungit på stan, träffat vänner träffat familj och gjort saker i flera veckor nu. Saknaden är stor. Känns som om allt var en dröm. Innan jag säger det jag tänker säga vill jag förklara: vi i sverige har fått höra att ABBA var stora i Australien. Det kan jag inte uttala mig om. Många visste vilka de var. Så på de sättet var de stora men min generation är för unga. De vet det tackvare Mamma Mia!. Så här kommer det. En av mina ganska långsökta tankegångar. I svenska uppsättningen av Mamma Mia! sjöng de "kan man ha en solkatt i en bur". En av de finaste meningarna jag hört. Så känner jag. Jag gjorde vad jag kunde i Perth - men jag kunde gjort så mycket mer och nu är det för sent. Men kanske gick det ändå inte att göra mer.

Nåja, jag har älskat denna tid. Nu väntar Röda Korsets sjuksköterske utbildning och "teater i sverige" på SU. Men jag har bundit Australien, Perth, UWA, St G's och alla människor där till mig. Som ballonger som sitter fastknutna i mitt hjärta.