Om jag ska vara ärlig har jag inte sett filmen. Eller läst boken. Båda ligger där hemma men jag kommer mig aldrig för att plocka upp dem. Boken eftersom jag vet att den kommer vara hemsk och jag har så många andra böcker jag vill läsa också. Filmen eftersom jag inte vill se den själv.
Jag såg dansgruppen Bounce's föreställning "Gökboet", där de använde sig av dans istället för dialog i många stycken. Och sen vet jag lite av vad andra har berättat. Jag har läst något om den någon gång också.
Men varken sett filmen eller läst boken.
Scengymnasiet satte i alla fall upp den och då såg jag den också. Den var bra. Väldigt bra och de är otroligt talangfulla. Sen kan jag tycka det är synd att Sjuksystern inte var så ond som hon är i Bounce's och jag hört att hon är i alla andra.
Så här kommer det ämne jag snuddade vid när jag skrev om "Julia och Romeo". Ska jag säga att: De var verkligen jätte duktiga eftersom de ändå bara går på gymnasiet eller i skolan (och i detta fall var yngre än mig)? De var onekligen duktiga men jag vet inte om de skulle hålla sig på en stor scen. Om de var bra i jämförelse med annat jag sett.
Jag förstår verkligen att jag inte kan göra det eftersom de inte har lika mycket scenvana. Så de var duktiga med tanke på att detta kanske var första gången de stod framför en publik som inte enbart bestod av familj och vänner.
De var också duktiga med tanke på att de inte har lika stor budget (eller det beror väl på, men om jag nämner Dramaten här så är Scengymnasiets budget med största sannolikhet mindre).
Men samtidigt kan det ju inte vara bra att jag ursäktar dem med detta hela tiden. Jag gillar inte scenografin - nej, de är ju bara en elevproduktion så den dög. Många lät väldigt nervösa - ja, men de blir nog bättre med åren. Föreställningen var rörig - jo, men de håller ju på att lära sig.
Är det inte så att man ständigt lär sig i det yrket? Jag menar verkligen inte att trycka ner de som gjorde Gökboet, för jag skulle rekommendera den till andra. Men jag undrar bara vad som kan ursäktas med att det är en elevproduktion och när man kan komma med kritik.
Visar inlägg med etikett Dramaten. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dramaten. Visa alla inlägg
måndag 31 januari 2011
onsdag 26 januari 2011
Den Lilla Sjöjungfrun på Dramaten
Bild hämtat från http://www.dramaten.se/
Titel: Den Lilla Sjöjungfrun
Regi: Marina Steinmo och Kajsa Giertz
Av: H.C. Andersen
Var: Stora Scenen, Dramaten
Lika långt ifrån människorna som sjöfolket befinner sig, lika långt ifrån Disneys klassiker hittar man Andersens saga och Dramtens produktion.
Sagan är hemskare, det visste vi kanske att den skulle vara eftersom Disney har en vana av att försköna och lägga till komisk musik. Dramat var också svårare, rent tekniskt att förstå eftersom det är svårt att gestalta sjövarelser på en scen på ett trovärdigt sätt.
Jag tycker att de lyckades. Dans och invecklad koreografi fick det att se ut som de dansade och trots att Ariel inte talade med prinsen kunde man förstå deras känslor för varandra med hjälp av rörelser och blickar. Eller jag kunde det, många barn i publiken (då syftar jag speciellt på en liten flicka, långt under de 8 år teatern var rekommenderad för) var rädda stor del av föreställningen, förstod inte varför "fiskarna" sprang runt på ben och förstod inte varför Ariels familj sålde sitt hår för en kniv så hon kunde döda prinsen.
Det var en typisk Dramaten pjäs med skådespelerskor som talar på det speciella Dramaten sättet. Jag tror personligen att den skulle fungerat bättre om de höjt åldersgränsen ytterligare (även om jag personligen känner en 8 åring som förstod allt och gillade föreställningen) för att avskräcka mammor och pappor som tar med sina barn på Dramaten för att det låter fint och förväntar sig höra låten "Havet är djupt"...
söndag 16 januari 2011
Emilia Galotti
Av: G.E. Lessing
Regi: Tobias Theorell
Var: Klarascenen, Stockholms Stadsteater
Ljuset är släckt. På scenen ligger det fullt med papper som en Johannes Bah Kuhnke flyttar runt iförd morgonrock. Han smuttar på något som ser ut att vara whisky. Ett par ögonblick senare kommer en betjänt in och ger honom något man tror är en samarin. Han står då upp och försöker släppa samarinen i whiskyn. Man har tidigare förstått att det utspelar sig i ett litet furstendöme och att det är fursten själv vi ser. Att det inte är vår egen tid vi ser på står också klart. Snarare en tid då kyrkan hade makt och 1800-talet med dess nya ideal ännu var en tid bort.
Upplägget verkar så bra. Jag sitter och tycker det ska bli spännande. Samarinen på den tiden och i whiskyn. Iden verkar klockren. Allt jag vet om föreställningen är att den ska handla om en viss Emilia Galotti. En ung skönhet som fursten blir huvudlöst förälskad i efter att ha sett ett porträtt av henne. Dock har en greve redan friat, ska hon välja den snälle greven eller den spännande och oberäknerlige fursten. Fursten skulle visst också ha en kammarherre och tillika ytterligare en greve som intrigerar.
Bah Kuhnke med sin enorma karisma som greven och kameleonten Anderas Kundler som intrigmakaren. Och självklart den kvinnliga huvudrollen, Kirsti Stubø, ska bli intressant att se i sin första roll på Stadsteatern. Och början var ju så bra. I mitt huvud hade jag redan, klipsk som jag tror mig vara, räknat ut slutet. Emilia och Fursten kommer bli kära och om sagan sedan slutar lyckligt eller olyckligt tillhör inte poängen. Jag ska se en vacker kärlekshistoria. Men efter scenen med samarien (och tillika första scenen) krackelerar hela dramat. Inget blir som jag tänkt mig och jag inser att jag inte gillade föreställningen alls - utom den där första lovande scenen det vill säga.
Ja, ni har nog säkert redan listat ut att jag inte gillade föreställningen. Och angående min ide vad den skulle handla om kan jag meddela att jag inte var så klyftig som jag trodde. I programmet läste jag på vägen hem att dramat handlade om Emilia Galotti, den unga skönheten som var djup troende och hennes relation till sin far. Till sin FAR? Han och hon var kanske med i två scener samtidigt! Nåja, även om jag avslöjar slutet i och med att jag tar upp detta så måste jag säga det. Ni som vill se föreställningen råder jag att sluta läsa nu. Det kommer ändå vara vara jag som rabblar onödiga problem jag hade med föreställningen. Så här kommer det. Föreställningen skulle enligt programmet handla om den djupa kärlek som fanns mellan far och dotter - en kärlek så stark att fadern hellre offrade hennes liv än lät henne göra något som skulle göra henne olycklig för all framtid. Jag såg den scenen. Det kändes inte som det var till den scenen hela historien drog sig till. Han håller upp kniven, Emilia springer in i honom och hon säger på sin dödsbädd att hon inte ångrade att hon tagit livet av sig och fadern säger att det var han, att hon inte skulle behöva gå in i himmelen med den lögnen. Så det var ingen och bådas fel. Hennes död tjänade ett högre syfte. Och kanske var det en moral den beskrev när G.E. Lessing skrev den. Att kvinnor hellre skulle dö än att leva i den synd som fursten förespråkade.
Hela den moralen känns lite konstig att predika idag. Kanske var det därför jag missuppfattade handlingen - att den är så fjärran vad jag är van vid. Och sen att sätta Johannes Bah Kuhnke i rollen av "the bad guy" känns väldigt fel. Det är svårt att ogilla någon som har så stark karisma. Han fick rollen att verka seriöst förälskad i Emilia. Istället för att snarare vara lockad av hennes skönhet och endast vilja locka henne till ett liv i lust innan han skulle glömma henne och eventuellt börja avsky henne (som han gjort med andra kvinnor före henne) som jag tror det var meningen att han skulle göra. Eftersom Fursten är så karismatisk vill du att de ska leva lyckliga i alla sina dagar.
Att du inte får en chans att förstå banden som knyter samman Emilia med hennes Far gör också att det blir svårt att förstå poängen.
Något jag dock gillade var den smygande, charmige och intrigerande greven och kammarherren spelad av Kundler. Han verkade så intressant när han smög runt och lämnade olika uppgifter till olika personer i ett försök att hjälpa fursten få sin vilja fram. Jag skulle säga att han var den mest intressanta karaktären och att det kändes som om föreställningen handlade om honom kanske till och med mer om honom än om fursten och Emilia. Han kändes som om det var han som styrde allt som skredde. Som om de andra bara var hans marionetter. Om jag fått veta mer om honom och om föreställningen skulle avslöjat mer om hans motiv och agenda så skulle jag till och med godtagit sidospåret och Emilia, hennes fästman, hennes far, hennes mor, Fursten och hans gamla älskarinna.
Som sagt var det verkligen synd på en föreställning som började så bra, så lovande. De kunde ha gjort så mycket med den. Första scenen får mig också och tänka på en föreställning jag såg på Dramaten "Slott i Sverige" och blandningen av modernt och klassiskt. Eller dåtid snarare. Jag hoppades på något i den stilen men i stället fick jag en historia jag inte förstog mig på och senare visade sig handla om något helt annat.
Regi: Tobias Theorell
Var: Klarascenen, Stockholms Stadsteater
Ljuset är släckt. På scenen ligger det fullt med papper som en Johannes Bah Kuhnke flyttar runt iförd morgonrock. Han smuttar på något som ser ut att vara whisky. Ett par ögonblick senare kommer en betjänt in och ger honom något man tror är en samarin. Han står då upp och försöker släppa samarinen i whiskyn. Man har tidigare förstått att det utspelar sig i ett litet furstendöme och att det är fursten själv vi ser. Att det inte är vår egen tid vi ser på står också klart. Snarare en tid då kyrkan hade makt och 1800-talet med dess nya ideal ännu var en tid bort.
Upplägget verkar så bra. Jag sitter och tycker det ska bli spännande. Samarinen på den tiden och i whiskyn. Iden verkar klockren. Allt jag vet om föreställningen är att den ska handla om en viss Emilia Galotti. En ung skönhet som fursten blir huvudlöst förälskad i efter att ha sett ett porträtt av henne. Dock har en greve redan friat, ska hon välja den snälle greven eller den spännande och oberäknerlige fursten. Fursten skulle visst också ha en kammarherre och tillika ytterligare en greve som intrigerar.
Bah Kuhnke med sin enorma karisma som greven och kameleonten Anderas Kundler som intrigmakaren. Och självklart den kvinnliga huvudrollen, Kirsti Stubø, ska bli intressant att se i sin första roll på Stadsteatern. Och början var ju så bra. I mitt huvud hade jag redan, klipsk som jag tror mig vara, räknat ut slutet. Emilia och Fursten kommer bli kära och om sagan sedan slutar lyckligt eller olyckligt tillhör inte poängen. Jag ska se en vacker kärlekshistoria. Men efter scenen med samarien (och tillika första scenen) krackelerar hela dramat. Inget blir som jag tänkt mig och jag inser att jag inte gillade föreställningen alls - utom den där första lovande scenen det vill säga.
Foto: Petra Hellberg
Fursten och Emilia
Ja, ni har nog säkert redan listat ut att jag inte gillade föreställningen. Och angående min ide vad den skulle handla om kan jag meddela att jag inte var så klyftig som jag trodde. I programmet läste jag på vägen hem att dramat handlade om Emilia Galotti, den unga skönheten som var djup troende och hennes relation till sin far. Till sin FAR? Han och hon var kanske med i två scener samtidigt! Nåja, även om jag avslöjar slutet i och med att jag tar upp detta så måste jag säga det. Ni som vill se föreställningen råder jag att sluta läsa nu. Det kommer ändå vara vara jag som rabblar onödiga problem jag hade med föreställningen. Så här kommer det. Föreställningen skulle enligt programmet handla om den djupa kärlek som fanns mellan far och dotter - en kärlek så stark att fadern hellre offrade hennes liv än lät henne göra något som skulle göra henne olycklig för all framtid. Jag såg den scenen. Det kändes inte som det var till den scenen hela historien drog sig till. Han håller upp kniven, Emilia springer in i honom och hon säger på sin dödsbädd att hon inte ångrade att hon tagit livet av sig och fadern säger att det var han, att hon inte skulle behöva gå in i himmelen med den lögnen. Så det var ingen och bådas fel. Hennes död tjänade ett högre syfte. Och kanske var det en moral den beskrev när G.E. Lessing skrev den. Att kvinnor hellre skulle dö än att leva i den synd som fursten förespråkade.
Foto: Petra Hellberg
Emilia och hennes far
Hela den moralen känns lite konstig att predika idag. Kanske var det därför jag missuppfattade handlingen - att den är så fjärran vad jag är van vid. Och sen att sätta Johannes Bah Kuhnke i rollen av "the bad guy" känns väldigt fel. Det är svårt att ogilla någon som har så stark karisma. Han fick rollen att verka seriöst förälskad i Emilia. Istället för att snarare vara lockad av hennes skönhet och endast vilja locka henne till ett liv i lust innan han skulle glömma henne och eventuellt börja avsky henne (som han gjort med andra kvinnor före henne) som jag tror det var meningen att han skulle göra. Eftersom Fursten är så karismatisk vill du att de ska leva lyckliga i alla sina dagar.
Att du inte får en chans att förstå banden som knyter samman Emilia med hennes Far gör också att det blir svårt att förstå poängen.
Något jag dock gillade var den smygande, charmige och intrigerande greven och kammarherren spelad av Kundler. Han verkade så intressant när han smög runt och lämnade olika uppgifter till olika personer i ett försök att hjälpa fursten få sin vilja fram. Jag skulle säga att han var den mest intressanta karaktären och att det kändes som om föreställningen handlade om honom kanske till och med mer om honom än om fursten och Emilia. Han kändes som om det var han som styrde allt som skredde. Som om de andra bara var hans marionetter. Om jag fått veta mer om honom och om föreställningen skulle avslöjat mer om hans motiv och agenda så skulle jag till och med godtagit sidospåret och Emilia, hennes fästman, hennes far, hennes mor, Fursten och hans gamla älskarinna.
Foto: Petra Hellberg
Johannes Bah Kuhnke som Fursten, Kirsti Stubø som Emilia och Anderas Kundler som kammarherre (och enligt mig marionettmästare). Tillåt mig här också påpeka att scenografin var utsökt och när Kundler målade upp en ny dörr jag jag fastnaglad i stolen och fick gåshud över det genialiska i scenografin som dock på många sett påminde om den från "Jane Eyre" på Dramaten.
Som sagt var det verkligen synd på en föreställning som började så bra, så lovande. De kunde ha gjort så mycket med den. Första scenen får mig också och tänka på en föreställning jag såg på Dramaten "Slott i Sverige" och blandningen av modernt och klassiskt. Eller dåtid snarare. Jag hoppades på något i den stilen men i stället fick jag en historia jag inte förstog mig på och senare visade sig handla om något helt annat.
tisdag 28 december 2010
Romeo & Julia kören
Innan Jul såg jag också Romeo & Julia körens Julkonsert.
Jag älskar RJK's lekfullhet och deras förmåga att blanda den vackraste sång med drama. Men denna gång räckte det inte fram. Eller jo men nej. Kläderna känndes inspirerade från 50-talet tillskillnad från de kläder de brukar ha. Visst var det fint men. Det känns inte som dem.
Julkonserten hade också en tydligare dramaturgi än vad jag någonsin sett hos kören tidigare. Kanske berodde det på att 1/2 av sångerna var traditionella julsånger.
En av mina favorit delar av konserten var "Staffansvisan" vilket är något de själva har lagt upp på sin YouTube kanal.
Romeo & Julia Kören Staffansvisan (klicka för att höra)
En del min kritik kan härstamma från att de hade föreställningen på Dramatens lilla scen. Jag förknippar dem oerhört starkt med marmorfoajén på Dramaten och liknande utrymmen. Också att jag blev förvånad över att dramat var en viktig del av konserten. Jag har tidigare endast upplevt den som förstärkande av känslan i musiken.
Jag ångrar inte att jag såg den. Tvärt om. Jag är lycklig över att ha gjort det för jag tror knappt att Guds egna änglar kan sjunga lika vackert men om någon frågade mig om jag ville se denna föreställning eller den jag såg med dem i sommras skulle jag alla gånger välja den från i sommras.
Bilden är hämtad från http://www.alltomstockholm.se/multimedia/dynamic/00017/julk418_17506h.jpg
Julkonserten hade också en tydligare dramaturgi än vad jag någonsin sett hos kören tidigare. Kanske berodde det på att 1/2 av sångerna var traditionella julsånger.
En av mina favorit delar av konserten var "Staffansvisan" vilket är något de själva har lagt upp på sin YouTube kanal.
Romeo & Julia Kören Staffansvisan (klicka för att höra)
En del min kritik kan härstamma från att de hade föreställningen på Dramatens lilla scen. Jag förknippar dem oerhört starkt med marmorfoajén på Dramaten och liknande utrymmen. Också att jag blev förvånad över att dramat var en viktig del av konserten. Jag har tidigare endast upplevt den som förstärkande av känslan i musiken.
Jag ångrar inte att jag såg den. Tvärt om. Jag är lycklig över att ha gjort det för jag tror knappt att Guds egna änglar kan sjunga lika vackert men om någon frågade mig om jag ville se denna föreställning eller den jag såg med dem i sommras skulle jag alla gånger välja den från i sommras.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)