Emilia Galotti

Av: G.E. Lessing
Regi: Tobias Theorell
Var: Klarascenen, Stockholms Stadsteater

Ljuset är släckt. På scenen ligger det fullt med papper som en Johannes Bah Kuhnke flyttar runt iförd morgonrock. Han smuttar på något som ser ut att vara whisky. Ett par ögonblick senare kommer en betjänt in och ger honom något man tror är en samarin. Han står då upp och försöker släppa samarinen i whiskyn. Man har tidigare förstått att det utspelar sig i ett litet furstendöme och att det är fursten själv vi ser. Att det inte är vår egen tid vi ser på står också klart. Snarare en tid då kyrkan hade makt och 1800-talet med dess nya ideal ännu var en tid bort.

Upplägget verkar så bra. Jag sitter och tycker det ska bli spännande. Samarinen på den tiden och i whiskyn. Iden verkar klockren. Allt jag vet om föreställningen är att den ska handla om en viss Emilia Galotti. En ung skönhet som fursten blir huvudlöst förälskad i efter att ha sett ett porträtt av henne. Dock har en greve redan friat, ska hon välja den snälle greven eller den spännande och oberäknerlige fursten. Fursten skulle visst också ha en kammarherre och tillika ytterligare en greve som intrigerar.

Bah Kuhnke med sin enorma karisma som greven och kameleonten Anderas Kundler som intrigmakaren. Och självklart den kvinnliga huvudrollen, Kirsti Stubø, ska bli intressant att se i sin första roll på Stadsteatern. Och början var ju så bra. I mitt huvud hade jag redan, klipsk som jag tror mig vara, räknat ut slutet. Emilia och Fursten kommer bli kära och om sagan sedan slutar lyckligt eller olyckligt tillhör inte poängen. Jag ska se en vacker kärlekshistoria. Men efter scenen med samarien (och tillika första scenen) krackelerar hela dramat. Inget blir som jag tänkt mig och jag inser att jag inte gillade föreställningen alls - utom den där första lovande scenen det vill säga.

Foto: Petra Hellberg

Fursten och Emilia

Ja, ni har nog säkert redan listat ut att jag inte gillade föreställningen. Och angående min ide vad den skulle handla om kan jag meddela att jag inte var så klyftig som jag trodde. I programmet läste jag på vägen hem att dramat handlade om Emilia Galotti, den unga skönheten som var djup troende och hennes relation till sin far. Till sin FAR? Han och hon var kanske med i två scener samtidigt! Nåja, även om jag avslöjar slutet i och med att jag tar upp detta så måste jag säga det. Ni som vill se föreställningen råder jag att sluta läsa nu. Det kommer ändå vara vara jag som rabblar onödiga problem jag hade med föreställningen. Så här kommer det. Föreställningen skulle enligt programmet handla om den djupa kärlek som fanns mellan far och dotter - en kärlek så stark att fadern hellre offrade hennes liv än lät henne göra något som skulle göra henne olycklig för all framtid. Jag såg den scenen. Det kändes inte som det var till den scenen hela historien drog sig till. Han håller upp kniven, Emilia springer in i honom och hon säger på sin dödsbädd att hon inte ångrade att hon tagit livet av sig och fadern säger att det var han, att hon inte skulle behöva gå in i himmelen med den lögnen. Så det var ingen och bådas fel. Hennes död tjänade ett högre syfte. Och kanske var det en moral den beskrev när G.E. Lessing skrev den. Att kvinnor hellre skulle dö än att leva i den synd som fursten förespråkade.

Foto: Petra Hellberg

Emilia och hennes far

Hela den moralen känns lite konstig att predika idag. Kanske var det därför jag missuppfattade handlingen - att den är så fjärran vad jag är van vid. Och sen att sätta Johannes Bah Kuhnke i rollen av "the bad guy" känns väldigt fel. Det är svårt att ogilla någon som har så stark karisma. Han fick rollen att verka seriöst förälskad i Emilia. Istället för att snarare vara lockad av hennes skönhet och endast vilja locka henne till ett liv i lust innan han skulle glömma henne och eventuellt börja avsky henne (som han gjort med andra kvinnor före henne) som jag tror det var meningen att han skulle göra. Eftersom Fursten är så karismatisk vill du att de ska leva lyckliga i alla sina dagar.

Att du inte får en chans att förstå banden som knyter samman Emilia med hennes Far gör också att det blir svårt att förstå poängen.

Något jag dock gillade var den smygande, charmige och intrigerande greven och kammarherren spelad av Kundler. Han verkade så intressant när han smög runt och lämnade olika uppgifter till olika personer i ett försök att hjälpa fursten få sin vilja fram. Jag skulle säga att han var den mest intressanta karaktären och att det kändes som om föreställningen handlade om honom kanske till och med mer om honom än om fursten och Emilia. Han kändes som om det var han som styrde allt som skredde. Som om de andra bara var hans marionetter. Om jag fått veta mer om honom och om föreställningen skulle avslöjat mer om hans motiv och agenda så skulle jag till och med godtagit sidospåret och Emilia, hennes fästman, hennes far, hennes mor, Fursten och hans gamla älskarinna.

Foto: Petra Hellberg

Johannes Bah Kuhnke som Fursten, Kirsti Stubø som Emilia och Anderas Kundler som kammarherre (och enligt mig marionettmästare). Tillåt mig här också påpeka att scenografin var utsökt och när Kundler målade upp en ny dörr jag jag fastnaglad i stolen och fick gåshud över det genialiska i scenografin som dock på många sett påminde om den från "Jane Eyre" på Dramaten.

Som sagt var det verkligen synd på en föreställning som började så bra, så lovande. De kunde ha gjort så mycket med den. Första scenen får mig också och tänka på en föreställning jag såg på Dramaten "Slott i Sverige" och blandningen av modernt och klassiskt. Eller dåtid snarare. Jag hoppades på något i den stilen men i stället fick jag en historia jag inte förstog mig på och senare visade sig handla om något helt annat.