Aniara

Fotograf: Nadja Hallström

Ja, "Aniara" på Stockholms Stadsteater. Det är ett tungt och svårt drama så det var modigt att de vågade ställa upp föreställningen. Jag älskade scenografin som var en kopia av salongen på Stora scenen. Jag älskade alla roller som var lite större. Helen Sjöholm sjöng gudomligt och passade att spela bling. Hon har nämligen ofta den där drömmande blicken när hon sjunger som skådar ut i fjärran. Sven Ahlström var otroligt duktig!

Det jag hade svårt för var att det verkligen känndes som en storsatsning men att teatern ändrade sig i sista stund. Det var för många eller för få personer på scen. Det var 22 skådespelare med och många av dem hade bara en eller två repliker. Det gjorde att det känndes som man ville höra deras historia också men man hann inte. Om det bara hade varit hälften av skådespelarna man fick lära känna - lite fler än det var nu men att resten av dem inte hade haft repliker så hade det inte blivit sånt kaos som jag nu ansåg att det var. Om de slängt in 10 skådespelare till och två tredjedelar av enseblem endast varit där för att få det att se ut som det var mycket folk på Aniara hade det varit bättre.

Något de verkligen lyckats med var texten i relation till känslan. De lyckades förmedla känslan av att man inte får tappa hoppet och ändå att hopplösheten ständigt är närvarande även om det var ytterst få ord man förstod. Harry Martinson har skrivit om en fiktiv framtitda värld där jorden har gått under och människorna lämnar den för att resa till en annan planet. Aniara är ett av alla de rymdfarkoster som lämnar jorden men något går fel och de kommer ur kurs. Orden när de pratar om farkosten eller platerna på jorden är för mig endast ett virrvarrv av stavelser och bokstäver - känslan är dock sann. OCh det är ytterst skickligt att de har lyckats med den bedriften.

Fotograf: Petra Hellberg