Av: Luigi Pirandello
Regi: Alexander Mørk-Eidem
Var: Klarascenen, Stockholms Stadsteater
Foto: Nadja Hallström
Föreställningen handlar om fem skådespelare på Stockholms Stadsteater (Kristofer Fransson, Frida Hallgren, Gerhard Hoberstorfer, Josefin Ljungman och Ann-Sofie Rase) som spelar en version av sig själva och repeterar för regissören Alexander Mørk-Eidem's föreställning "Tre Systrar". Men mitt under detta kommer konflikter men också sex roller som söker en författare och vill ha sin historia berättad.
Mørk-Eidem är en av mina favorit regissörer men denna föreställning är annorlunda från hans andra. Den tar upp tankvärda frågor som en teaterpublik kan sitta och grunna på länge.
Enligt mig blir det en jobbig pjäs eftersom jag anser att Mørk-Eidem har förutfattningen att alla anser att rollerna kan leva oavsett författaren. Jag förstår att det är många som tycker det men när jag själv skriver fungerar det inte så.
Jag ska förklara vad jag menar med att rollerna lever oavsett författaren innan jag fortsätter. Det finns olika åsikter i hur en författare arbetar Två av de är att en författare får in en historia i huvudet och skriver då ner den. Andra tror att författaren arbetar fram en historia och skriver ner den. Skillnaden är att i det första fallet så kan vissa av rollerna göra saker som författaren själv tar avstånd från - han blir lika förvånad som läsaren över denna vändning. Det är inte författaren som bestämmer vad som ska hända utan författaren skriver endast ner den färdiga historien från sitt huvud. Det andra fallet är det fall som författaren har en absolut makt och ofta en agenda. Författaren skriver historien för att komma fram till en slutsats och väljer då mellan olika alternativ om vad som ska hända. Visst kan de olika rollerna också göra saker som författaren ogillar men i detta fall beror det på att författaren skrivit en personlighet till rollen och som med alla "verkliga" människor så finns det drag vissa uppskattar och andra inte och andra drag som de andra uppskattar men inte de första.
Så det är huvuddragen i två olika åsikter i hur man skriver. Självfallet finns det kombinationer och man kan vara olika extrem. I alla fall anser jag att föreställningen arbetar på premissen i det första fallet. Och om det är så kan rollen leva oberoende av författaren. Att det i princip bara var slumpen som placerade händelserna i just den författarens huvud. Jag tror inte att författare alltid har en agenda eller en mening men jag tror att författaren kan ändra slutet på historien och att det beror mer på författarens humör och sinnesstämning mer än rollerna.
En annan fråga som tas upp vad som är mest verkligt. Verkligheten eller Dramat? Självklart är det verkligheten - det hör man ju på namnet kan man säga. Men samtidigt kommer dramat fram till samma slutsats och samma händelser utspelar sig gång på gång. I verkligheten finns det många sanningar. Vad som är sant för mig kanske inte är sant för dig. Men i dramat är sanningen fastställd, inte hos varje roll utan i dramat självt. Rollerna i ett drama kan bara göra en sak i varje situation, det de är skapade till. En roll kan inte agera annorlunda från kväll till kväll, nej. Den är fixerad.
Det kanske verkar rörigt när jag försöker förklara i skriven text. Men det kanske gör att man vill se den, för att förstå själv. Om jag har tur är det så.
Något jag inte gillade med pjäsen - och som fick mig att inse att Mørk-Eidem har det problemet i stort sett alla pjäser av honom jag sett. Det problemet är att när det är komiskt då är det verkligen dråpligt. Man skrattar och kan knappt andas. Men när det är allvarligt så känner man bara för att gråta. Eller sitter livrädd i salongen. I denna föreställning var skillnaden enorm. Jag saknade repliker som var i mitten. Kanske vardagliga. Varken roliga eller allvarliga. Eller att det skulle vara skyggare ihoppklippt. Som det var nu var varje mening antingen eller. Vilket är synd. Synd eftersom det fick upp mina ögon för detta problem. När jag tittar tillbaka på hans andra pjäser ser jag nämligen samma sak. Kanske skulle han behöva öva på det. Att balansera mer på knivseggen men inte falla ner på vardera sida.
Jag gillade dock skarpt den komik som fanns hos skådespelarna som spelade sig själva. Och det får mig att undra - är de såna i verkligheten. Tyvärr måste jag säga att jag inte tror att det är så. Här har de både manus och regi. I verkligheten (om man nu kan säga det som en sanning) så vandrar de perfekt på knivseggen som jag tror de flesta av oss gör. Men jag skulle gärna vilja veta om de har tagit ett karaktärsdrag från sig själva och överdrivit det eller om de lekar med de förväntningar folk har på dem. Skulle vara verkligt intressant att se hur arbetet med att skapa "skådespelarna" gick till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vill ni kommentera men inte logga in? - Klicka "Kommentarer"; Skriv något Längst ner under den rutan ni skriver i står det: "Kommentera som"; Och i rutan står det "Välj profil"; Där väljer ni "Anonymt" - skriv bara i meddelandet vem det är ifrån. Sen klickar ni "Skicka kommentar"; Sen skriver ni in se bokstäver och siffror ni ser. Följ anvisningarna som står så går det fint.