Om jag ska vara ärlig har jag inte sett filmen. Eller läst boken. Båda ligger där hemma men jag kommer mig aldrig för att plocka upp dem. Boken eftersom jag vet att den kommer vara hemsk och jag har så många andra böcker jag vill läsa också. Filmen eftersom jag inte vill se den själv.
Jag såg dansgruppen Bounce's föreställning "Gökboet", där de använde sig av dans istället för dialog i många stycken. Och sen vet jag lite av vad andra har berättat. Jag har läst något om den någon gång också.
Men varken sett filmen eller läst boken.
Scengymnasiet satte i alla fall upp den och då såg jag den också. Den var bra. Väldigt bra och de är otroligt talangfulla. Sen kan jag tycka det är synd att Sjuksystern inte var så ond som hon är i Bounce's och jag hört att hon är i alla andra.
Så här kommer det ämne jag snuddade vid när jag skrev om "Julia och Romeo". Ska jag säga att: De var verkligen jätte duktiga eftersom de ändå bara går på gymnasiet eller i skolan (och i detta fall var yngre än mig)? De var onekligen duktiga men jag vet inte om de skulle hålla sig på en stor scen. Om de var bra i jämförelse med annat jag sett.
Jag förstår verkligen att jag inte kan göra det eftersom de inte har lika mycket scenvana. Så de var duktiga med tanke på att detta kanske var första gången de stod framför en publik som inte enbart bestod av familj och vänner.
De var också duktiga med tanke på att de inte har lika stor budget (eller det beror väl på, men om jag nämner Dramaten här så är Scengymnasiets budget med största sannolikhet mindre).
Men samtidigt kan det ju inte vara bra att jag ursäktar dem med detta hela tiden. Jag gillar inte scenografin - nej, de är ju bara en elevproduktion så den dög. Många lät väldigt nervösa - ja, men de blir nog bättre med åren. Föreställningen var rörig - jo, men de håller ju på att lära sig.
Är det inte så att man ständigt lär sig i det yrket? Jag menar verkligen inte att trycka ner de som gjorde Gökboet, för jag skulle rekommendera den till andra. Men jag undrar bara vad som kan ursäktas med att det är en elevproduktion och när man kan komma med kritik.
Visar inlägg med etikett Teater. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Teater. Visa alla inlägg
måndag 31 januari 2011
Romeo och Julia som genusfråga
Scengymnasiet som sammarbetar med Stockholms Stadsteater satte upp Shakespeares Romeo och Julia som slutproduktion för de som går andra året tidigare i januari.
Men det var inte den klassiska tolkningen. Istället för att Romeo sa sina repliker var det istället Julia som sa dem. Eller man bytte helt enkelt genus. Vissa delar var de också tvungna att ändra på grund av detta.
Anledningen sades vara ett genus-expriement. Jag kan tycka att det var en bra grundidé men att i slutändan gjorde det i dagens Sverige och med våra värderingar inte så stor skillnad.
Snarare tycker jag att det gjorde föreställningen rörig. Jag försökte komma på hur orginalreplikerna varit och de kändes väldigt influerade av filmen "Romeo + Julia" eftersom språket var gammalt men kostym och scenografi modernt.
Också att de bytte roller gjorde att det kändes oplanerat. Alla var duktiga men man hann aldrig få en uppfattning av deras personlighet. Jag förstår verkligen tanken med att byta. De går fortfarande i skolan och därför är det viktigt att alla får scenvana. Så det var kanske en bra idé.
Men här kommer mitt problem med elev produktioner. Ska man döma dem som skådespelare eller elever?
Men det var inte den klassiska tolkningen. Istället för att Romeo sa sina repliker var det istället Julia som sa dem. Eller man bytte helt enkelt genus. Vissa delar var de också tvungna att ändra på grund av detta.
Anledningen sades vara ett genus-expriement. Jag kan tycka att det var en bra grundidé men att i slutändan gjorde det i dagens Sverige och med våra värderingar inte så stor skillnad.
Snarare tycker jag att det gjorde föreställningen rörig. Jag försökte komma på hur orginalreplikerna varit och de kändes väldigt influerade av filmen "Romeo + Julia" eftersom språket var gammalt men kostym och scenografi modernt.
Också att de bytte roller gjorde att det kändes oplanerat. Alla var duktiga men man hann aldrig få en uppfattning av deras personlighet. Jag förstår verkligen tanken med att byta. De går fortfarande i skolan och därför är det viktigt att alla får scenvana. Så det var kanske en bra idé.
Men här kommer mitt problem med elev produktioner. Ska man döma dem som skådespelare eller elever?
onsdag 26 januari 2011
Människa eller Djur?
Titel: Djungelboken
Regi: Alexander Mørk-Eidem
Av: Rudyard Kipling
Var: Stora Scenen, Stockholms Stadsteater
2007, 2008 och 2011. Ja, tiden går. Jag har nu sett Mørk-Eidems hyllade föreställning alla säsonger. Kan ha varit så att jag under de tre år jag väntade glorifierade den något men det är fortfarande underbar.
Att göra Bagheera till travsvestit, vargarna till luffare och aporna till bratz är rena genidrag! Att det är en underbar samtidsskilldring samtidgt som den berättar en gammal historia som utspelar sig i framtiden ger många skratt men ändå tillräklig distans för att man ska förstå.
Men just det här med att det är en samtidsskildring gör att jag idag har svårare för den än jag hade 2007. 2007 var stureplans bratzen precis något gemeneman visste vad det var. De hade funnits en tid men nu var det så pass kända att till och med mina föräldrar förstod vad de portretterade. Men nu känns det lite gjort. Vi har sett många sketcher där drivs med just denna grupp och det känns inte lika nytänkande som det gjorde tidigare. Och det är ett av mina problem med föreställningen. Att den känns lite gjord. Det kan bero på att de enda de har ändrat på är att några i ensemblen har blivit utbytta, Noppe och Joppe har uppkavlade byxor och ett par av de populärkulturella sång referenserna är nya. Samt att jag får känslan av att aporna i stort har mer scentid nu än då.
Scenografin har de sparat sen de slutade 2008, det betyder att man knappt känner igen fasaden till Kulturhuset eftersom 2007 låg Medeltidsmuseet i Plattan-lokalerna och Plan Plattan under de senaste månaderna fått en ordentlig uppfräshning.
Att aporna har mer tid på scenen vet jag inte om det är sant eller ej men jag och en vän får båda känslan av det. Jag älskar aporna och jag minns att jag tidigare satt och väntade på att de skulle komma in på scenen nästa gång. Och som med julafton var den förväntan nästan bättre än när man ätit upp maten och öppnat klapparna. Nu å andra sidan fick man inte den förväntans känslan - för de var på scen hela tiden. Eller sprang ut och in på den. Kanske är det bara något jag har fått för mig men om det är så att Teatern valde att ha fler scener med Noppe och Joppe på grund av att de var stora publikmagneter måste jag här med deklarera att jag är besviken. Jag trodde att de kunde stå emot det kommersiella och förstod att lagom är tillräckligt och att man uppskattar saker man inte har mer.
Jag måste bara hylla skådespelarna innan jag avslutar. Självklart Johannes Bah Kunkhe som är den perfekta Noppe, Christian Hillborg som lyckas vara trovärdig både som Jobbe och som Tuu - två så vitt skillda roller, Peter Gardiner som lyckades fylla skorna som Bagheera, Lars Göran Persson som trots att jag förklippar honom med barnprogram av någon anledning är riktigt skrämmande i sin roll som Shere Khan, Kristofer Fransson har vuxit till sig lite sedan sist men att han orkar är otroligt och sist men inte minst två av de bästa rollprestationerna jag någonsin sett på en teaterscen. Frida Westerdahl som Kaa. Hon är fantastisk och perfekt. För hur hon pratar hur hon rör sig är så bortom mycket man annars ser. Samt min absolut favorit. Jan Myrbrand som Tabaqui. Jag har inte ens ord för att beskriva hur perfekt och underbar den rolltolkningen är. Och då jag inte har ord håller jag tyst.
Jag har en fråga till er som har sett den för jag får inte ihop det. Jag har rådfrågat vänner men det stämmer fortfarande inte. Så ni som inte sett föreställningen kanske ska sluta läsa nu.
I Mørk-Eidems Djungelboken talas det ju om Storstadsdjungeln och alla olika djurarter från Kipling och Disney är olika grupper i Samhället. Så långt är jag med. Alltså har det något med ens ideal och ens moral och kanske uppväxt att göra om man är Varg eller Tiger. Eftersom alla är olika grupper i samhället. Och Bagheera säger att hon var född bland människor, hennes mor dog bland människor men snart upptäckte de att hon var annorlunda och hennes far kedjade fast henne. Alltså, de upptäckte att hon var annorlunda (en transvestit gissar jag då) SENARE. För om hon varit en "riktig" panter. Alltså DJURET panter så skulle de ju upptäckt det med en gång. Också att Bagheera och Baloo har någon typ av förhållande pekar ju på att trots att de är olika till sättet är de ju lika i grunden.
MEN, Mowgli är uppvuxen bland Vargarna sedan innan han kunde prata så han måste ju tänka som en varg, bete sig som en varg och eftersom om de nu alla är olika grupper i samhället se ut som en varg i sin stil och att gruppen måste ju ha funnit sina kläder på samma ställe. Men han är inte en varg. Eftersom han inte har några kniv-knogjärn. Och han tycker inte han passar in. Han passar inte in i någon av grupperna som finns i den Storstadsdjungel som hästar på Sergelstorg. De säger att han är människa. Allt detta får mig att tro om det handlar om mer än något psykiskt Det är en Fysisk skillnad mellan de olika grupperna. Som om de faktiskt var olika djurarter.
Men då stämmer ju inte Bagheeras berättelse längre. Men om den stämmer stämmer enligt mig inte Mowglis berättelse. En vän sa att Mowgli kanske bara inte passade in i någon av grupperna i djungeln. Att det var psykiskt men att han hade en annan moral än alla andra eller andra förutsättningar. Men jag har svårt att tänka mig det. För han säger att han var en Varg i allt utom blodet (fysisk skillnad). Och han blev förälskad i Kaa så varför inte försöka sig på livet som Orm, om han nu var så läraktig? (Psykisk)
Som sagt har jag inget svar. Det är bara något som förbryllar mig.
Regi: Alexander Mørk-Eidem
Av: Rudyard Kipling
Var: Stora Scenen, Stockholms Stadsteater
2007, 2008 och 2011. Ja, tiden går. Jag har nu sett Mørk-Eidems hyllade föreställning alla säsonger. Kan ha varit så att jag under de tre år jag väntade glorifierade den något men det är fortfarande underbar.
Foto: Petra Hellberg
Peter Gardiner som Bagheera
| Fotograf | Petra Hellberg |
| Bildtext | Peter Gardiner |
| Fotograf | Petra Hellberg |
| Bildtext | Peter Gardiner |
Att göra Bagheera till travsvestit, vargarna till luffare och aporna till bratz är rena genidrag! Att det är en underbar samtidsskilldring samtidgt som den berättar en gammal historia som utspelar sig i framtiden ger många skratt men ändå tillräklig distans för att man ska förstå.
Foto: Petra Hellberg
En av de sånger som fastnar mest u huvudet... ("En bra människa är en en död människa, en enda människa är en för mycket...")
Men just det här med att det är en samtidsskildring gör att jag idag har svårare för den än jag hade 2007. 2007 var stureplans bratzen precis något gemeneman visste vad det var. De hade funnits en tid men nu var det så pass kända att till och med mina föräldrar förstod vad de portretterade. Men nu känns det lite gjort. Vi har sett många sketcher där drivs med just denna grupp och det känns inte lika nytänkande som det gjorde tidigare. Och det är ett av mina problem med föreställningen. Att den känns lite gjord. Det kan bero på att de enda de har ändrat på är att några i ensemblen har blivit utbytta, Noppe och Joppe har uppkavlade byxor och ett par av de populärkulturella sång referenserna är nya. Samt att jag får känslan av att aporna i stort har mer scentid nu än då.
Foto: Petra Hellberg
Noppe: Ditt namn Joppe det är så där snyggt, sweet, lungt. Mitt är lite mer så där Ra ra-ah-ah-ah Roma, roma-ma Gaga Ooh la-la...
Scenografin har de sparat sen de slutade 2008, det betyder att man knappt känner igen fasaden till Kulturhuset eftersom 2007 låg Medeltidsmuseet i Plattan-lokalerna och Plan Plattan under de senaste månaderna fått en ordentlig uppfräshning.
Att aporna har mer tid på scenen vet jag inte om det är sant eller ej men jag och en vän får båda känslan av det. Jag älskar aporna och jag minns att jag tidigare satt och väntade på att de skulle komma in på scenen nästa gång. Och som med julafton var den förväntan nästan bättre än när man ätit upp maten och öppnat klapparna. Nu å andra sidan fick man inte den förväntans känslan - för de var på scen hela tiden. Eller sprang ut och in på den. Kanske är det bara något jag har fått för mig men om det är så att Teatern valde att ha fler scener med Noppe och Joppe på grund av att de var stora publikmagneter måste jag här med deklarera att jag är besviken. Jag trodde att de kunde stå emot det kommersiella och förstod att lagom är tillräckligt och att man uppskattar saker man inte har mer.
Foto: Petra Hellberg
Kaa och Mowgli
Jag måste bara hylla skådespelarna innan jag avslutar. Självklart Johannes Bah Kunkhe som är den perfekta Noppe, Christian Hillborg som lyckas vara trovärdig både som Jobbe och som Tuu - två så vitt skillda roller, Peter Gardiner som lyckades fylla skorna som Bagheera, Lars Göran Persson som trots att jag förklippar honom med barnprogram av någon anledning är riktigt skrämmande i sin roll som Shere Khan, Kristofer Fransson har vuxit till sig lite sedan sist men att han orkar är otroligt och sist men inte minst två av de bästa rollprestationerna jag någonsin sett på en teaterscen. Frida Westerdahl som Kaa. Hon är fantastisk och perfekt. För hur hon pratar hur hon rör sig är så bortom mycket man annars ser. Samt min absolut favorit. Jan Myrbrand som Tabaqui. Jag har inte ens ord för att beskriva hur perfekt och underbar den rolltolkningen är. Och då jag inte har ord håller jag tyst.
Foto: Petra Hellberg
Jan Myrbrand som Tabaqui - helt otrolig
Jag har en fråga till er som har sett den för jag får inte ihop det. Jag har rådfrågat vänner men det stämmer fortfarande inte. Så ni som inte sett föreställningen kanske ska sluta läsa nu.
I Mørk-Eidems Djungelboken talas det ju om Storstadsdjungeln och alla olika djurarter från Kipling och Disney är olika grupper i Samhället. Så långt är jag med. Alltså har det något med ens ideal och ens moral och kanske uppväxt att göra om man är Varg eller Tiger. Eftersom alla är olika grupper i samhället. Och Bagheera säger att hon var född bland människor, hennes mor dog bland människor men snart upptäckte de att hon var annorlunda och hennes far kedjade fast henne. Alltså, de upptäckte att hon var annorlunda (en transvestit gissar jag då) SENARE. För om hon varit en "riktig" panter. Alltså DJURET panter så skulle de ju upptäckt det med en gång. Också att Bagheera och Baloo har någon typ av förhållande pekar ju på att trots att de är olika till sättet är de ju lika i grunden.
MEN, Mowgli är uppvuxen bland Vargarna sedan innan han kunde prata så han måste ju tänka som en varg, bete sig som en varg och eftersom om de nu alla är olika grupper i samhället se ut som en varg i sin stil och att gruppen måste ju ha funnit sina kläder på samma ställe. Men han är inte en varg. Eftersom han inte har några kniv-knogjärn. Och han tycker inte han passar in. Han passar inte in i någon av grupperna som finns i den Storstadsdjungel som hästar på Sergelstorg. De säger att han är människa. Allt detta får mig att tro om det handlar om mer än något psykiskt Det är en Fysisk skillnad mellan de olika grupperna. Som om de faktiskt var olika djurarter.
Foto: Petra Hellberg
En Varg och en Björn, eller en Frihetskämte och en Gammal Boxare?
Men då stämmer ju inte Bagheeras berättelse längre. Men om den stämmer stämmer enligt mig inte Mowglis berättelse. En vän sa att Mowgli kanske bara inte passade in i någon av grupperna i djungeln. Att det var psykiskt men att han hade en annan moral än alla andra eller andra förutsättningar. Men jag har svårt att tänka mig det. För han säger att han var en Varg i allt utom blodet (fysisk skillnad). Och han blev förälskad i Kaa så varför inte försöka sig på livet som Orm, om han nu var så läraktig? (Psykisk)
Som sagt har jag inget svar. Det är bara något som förbryllar mig.
Den Lilla Sjöjungfrun på Dramaten
Bild hämtat från http://www.dramaten.se/
Titel: Den Lilla Sjöjungfrun
Regi: Marina Steinmo och Kajsa Giertz
Av: H.C. Andersen
Var: Stora Scenen, Dramaten
Lika långt ifrån människorna som sjöfolket befinner sig, lika långt ifrån Disneys klassiker hittar man Andersens saga och Dramtens produktion.
Sagan är hemskare, det visste vi kanske att den skulle vara eftersom Disney har en vana av att försköna och lägga till komisk musik. Dramat var också svårare, rent tekniskt att förstå eftersom det är svårt att gestalta sjövarelser på en scen på ett trovärdigt sätt.
Jag tycker att de lyckades. Dans och invecklad koreografi fick det att se ut som de dansade och trots att Ariel inte talade med prinsen kunde man förstå deras känslor för varandra med hjälp av rörelser och blickar. Eller jag kunde det, många barn i publiken (då syftar jag speciellt på en liten flicka, långt under de 8 år teatern var rekommenderad för) var rädda stor del av föreställningen, förstod inte varför "fiskarna" sprang runt på ben och förstod inte varför Ariels familj sålde sitt hår för en kniv så hon kunde döda prinsen.
Det var en typisk Dramaten pjäs med skådespelerskor som talar på det speciella Dramaten sättet. Jag tror personligen att den skulle fungerat bättre om de höjt åldersgränsen ytterligare (även om jag personligen känner en 8 åring som förstod allt och gillade föreställningen) för att avskräcka mammor och pappor som tar med sina barn på Dramaten för att det låter fint och förväntar sig höra låten "Havet är djupt"...
tisdag 25 januari 2011
Barnteater två gånger
Titel: Allrakäraste Syster
Regi: Jonna Nordenskiöld
Av: Astrid Lindgren
Var: Bryggan, Stockholms Stadsteater
Allrakäraste Syster såg jag två gånger med olika kusinbarn. Historian är ju lite små-läskig och aningen hemsk (som Astrid Lindgren ju var så bra på att skriva för barn, vem var inte rädd för Katla eller ledssen när Pippi var ledsen över att hennes pappa inte var hemma som barn?).
Denna saga handlar om en flicka vars mamma inte kan ägna henne uppmärksamhet när hon behöver det efter som lillebrodern gråter så hon hittar på en tvillingsyster som hon upplever äventyr med.
Föreställningen var ungeför 30 min vilket var precis lagom (om inte kanske några minuter för långt). De försökte interagera med barnen i publiken genom att få dem att skaka bjällror så att det låter som floden spelar och bjuda på godis.
Dock kan jag anmärka på tre saker jag tycker de kunde ha gjort bättre. Den första var att när flickan det handlar om, Ylva, berättar om sin tvillingsyster så ska barnen själva komma fram och sitta i det lilla "förrummet" innan man går in till själva Bryggan. Föräldrar behövde trängas utanför en dörr vilket gjorde att alla barn inte kunde se vart "deras" vuxna var. Det kanske skulle ha kunnat fungera en bit in i en föreställning men som jag tyckte nu var det inte nödvändigtvis en bra idé.
Sen var det också mörkt i salongen väldigt ofta vilket kanske inte heller gör det bra för väldigt små barn. De hade inte förlorat jätte mycket på att ha en ganska väl upplyst salong.
Det sista som snarare jag än barnen störde mig på var att rollerna (eller skådespelarna) var ganska flamsiga. Mycket höga röster och skrik. Jag försökte dra kopplingen till att det kanske är så små flickor interagerar med varandra men sen insåg jag att jag aldrig gjort det. Nåja, det kanske var något jag var ensam om att inte göra...
I övrigt tyckte jag att det var en bra föreställning. Scenografin var väldigt fin och likaså koregrafin. De flesta barn skattade också när det var roligt vilket är en stor fördel när det gäller barnteater.
Regi: Jonna Nordenskiöld
Av: Astrid Lindgren
Var: Bryggan, Stockholms Stadsteater
Foto: Petra Hellberg
Flickorna med sina hästar, käpphästar som barnen fick klappa på. Den vita var finast enligt ett kusinbarn till mig.
Allrakäraste Syster såg jag två gånger med olika kusinbarn. Historian är ju lite små-läskig och aningen hemsk (som Astrid Lindgren ju var så bra på att skriva för barn, vem var inte rädd för Katla eller ledssen när Pippi var ledsen över att hennes pappa inte var hemma som barn?).
Denna saga handlar om en flicka vars mamma inte kan ägna henne uppmärksamhet när hon behöver det efter som lillebrodern gråter så hon hittar på en tvillingsyster som hon upplever äventyr med.
Föreställningen var ungeför 30 min vilket var precis lagom (om inte kanske några minuter för långt). De försökte interagera med barnen i publiken genom att få dem att skaka bjällror så att det låter som floden spelar och bjuda på godis.
Dock kan jag anmärka på tre saker jag tycker de kunde ha gjort bättre. Den första var att när flickan det handlar om, Ylva, berättar om sin tvillingsyster så ska barnen själva komma fram och sitta i det lilla "förrummet" innan man går in till själva Bryggan. Föräldrar behövde trängas utanför en dörr vilket gjorde att alla barn inte kunde se vart "deras" vuxna var. Det kanske skulle ha kunnat fungera en bit in i en föreställning men som jag tyckte nu var det inte nödvändigtvis en bra idé.
Sen var det också mörkt i salongen väldigt ofta vilket kanske inte heller gör det bra för väldigt små barn. De hade inte förlorat jätte mycket på att ha en ganska väl upplyst salong.
Det sista som snarare jag än barnen störde mig på var att rollerna (eller skådespelarna) var ganska flamsiga. Mycket höga röster och skrik. Jag försökte dra kopplingen till att det kanske är så små flickor interagerar med varandra men sen insåg jag att jag aldrig gjort det. Nåja, det kanske var något jag var ensam om att inte göra...
I övrigt tyckte jag att det var en bra föreställning. Scenografin var väldigt fin och likaså koregrafin. De flesta barn skattade också när det var roligt vilket är en stor fördel när det gäller barnteater.
Trettondagsafton på Trettondagsafton
Titel: Trettondagsafton
Regi: Susan Taslimi
Av: William Shakespeare
Var: Stora Scenen, Stockholms Stadsteater
Ja, vad kan jag säga. Jag gillade den. Det var en underhållande föreställning men fina kostymer (som jag själv skulle kunna tänka mig att ha på mig många av...) och bra skådespelar insatser. Det är i grunden en bra historia. Men någon dag efter jag sett den såg jag en intervju med Helena Bergström där hon förklarade varför hon inte tycker det är så jobbigt att åldras. Det sa hon berodde på att de äldre rollerna hade ofta en mer omfattande historia, de hade levt ett liv innan själva pjäsen utspelar sig. Och jag håller med. När jag tänkte på det verkade helt plötsligt Viola och Olivia så otroligt tråkiga, då var Narren, Orsino och kammarflickan Maria intressantare Vilket gjorde att jag inte tyckte att huvudpersonen i föreställningen var intressant. Det fick hela historien att falla lite för mig.
Personligen har jag också lite svårt för fars-liknande föreställningen vilket gjorde att jag hade svårt för delar av Narrens inslag men också Baronernas roller. Peter Habers roll kändes också otroligt forcerad Som ett försök att återerövra den komikerstatus han hade i "Sune"-filmerna och tvätta bort "Beck".
Å andra sidan hade jag ganska höga förväntningar på denna föreställningen och det i sig kan ha gjort, om de inte helt och hållet levde upp till de förväntningarna, att jag blev besviken. Jag tycker inte det var en dålig föreställningen. Bara aningen platt och endimensionell
Regi: Susan Taslimi
Av: William Shakespeare
Var: Stora Scenen, Stockholms Stadsteater
Foto: Petra Hellberg
Jag gillade många av kostymerna. Två favoriter var dessa jackor. Då främst den till vänster.
Ja, vad kan jag säga. Jag gillade den. Det var en underhållande föreställning men fina kostymer (som jag själv skulle kunna tänka mig att ha på mig många av...) och bra skådespelar insatser. Det är i grunden en bra historia. Men någon dag efter jag sett den såg jag en intervju med Helena Bergström där hon förklarade varför hon inte tycker det är så jobbigt att åldras. Det sa hon berodde på att de äldre rollerna hade ofta en mer omfattande historia, de hade levt ett liv innan själva pjäsen utspelar sig. Och jag håller med. När jag tänkte på det verkade helt plötsligt Viola och Olivia så otroligt tråkiga, då var Narren, Orsino och kammarflickan Maria intressantare Vilket gjorde att jag inte tyckte att huvudpersonen i föreställningen var intressant. Det fick hela historien att falla lite för mig.
Personligen har jag också lite svårt för fars-liknande föreställningen vilket gjorde att jag hade svårt för delar av Narrens inslag men också Baronernas roller. Peter Habers roll kändes också otroligt forcerad Som ett försök att återerövra den komikerstatus han hade i "Sune"-filmerna och tvätta bort "Beck".
Foto: Petra Hellberg
Som sagt var föreställningen ibland lite för mycket fars...
Å andra sidan hade jag ganska höga förväntningar på denna föreställningen och det i sig kan ha gjort, om de inte helt och hållet levde upp till de förväntningarna, att jag blev besviken. Jag tycker inte det var en dålig föreställningen. Bara aningen platt och endimensionell
söndag 16 januari 2011
Emilia Galotti
Av: G.E. Lessing
Regi: Tobias Theorell
Var: Klarascenen, Stockholms Stadsteater
Ljuset är släckt. På scenen ligger det fullt med papper som en Johannes Bah Kuhnke flyttar runt iförd morgonrock. Han smuttar på något som ser ut att vara whisky. Ett par ögonblick senare kommer en betjänt in och ger honom något man tror är en samarin. Han står då upp och försöker släppa samarinen i whiskyn. Man har tidigare förstått att det utspelar sig i ett litet furstendöme och att det är fursten själv vi ser. Att det inte är vår egen tid vi ser på står också klart. Snarare en tid då kyrkan hade makt och 1800-talet med dess nya ideal ännu var en tid bort.
Upplägget verkar så bra. Jag sitter och tycker det ska bli spännande. Samarinen på den tiden och i whiskyn. Iden verkar klockren. Allt jag vet om föreställningen är att den ska handla om en viss Emilia Galotti. En ung skönhet som fursten blir huvudlöst förälskad i efter att ha sett ett porträtt av henne. Dock har en greve redan friat, ska hon välja den snälle greven eller den spännande och oberäknerlige fursten. Fursten skulle visst också ha en kammarherre och tillika ytterligare en greve som intrigerar.
Bah Kuhnke med sin enorma karisma som greven och kameleonten Anderas Kundler som intrigmakaren. Och självklart den kvinnliga huvudrollen, Kirsti Stubø, ska bli intressant att se i sin första roll på Stadsteatern. Och början var ju så bra. I mitt huvud hade jag redan, klipsk som jag tror mig vara, räknat ut slutet. Emilia och Fursten kommer bli kära och om sagan sedan slutar lyckligt eller olyckligt tillhör inte poängen. Jag ska se en vacker kärlekshistoria. Men efter scenen med samarien (och tillika första scenen) krackelerar hela dramat. Inget blir som jag tänkt mig och jag inser att jag inte gillade föreställningen alls - utom den där första lovande scenen det vill säga.
Ja, ni har nog säkert redan listat ut att jag inte gillade föreställningen. Och angående min ide vad den skulle handla om kan jag meddela att jag inte var så klyftig som jag trodde. I programmet läste jag på vägen hem att dramat handlade om Emilia Galotti, den unga skönheten som var djup troende och hennes relation till sin far. Till sin FAR? Han och hon var kanske med i två scener samtidigt! Nåja, även om jag avslöjar slutet i och med att jag tar upp detta så måste jag säga det. Ni som vill se föreställningen råder jag att sluta läsa nu. Det kommer ändå vara vara jag som rabblar onödiga problem jag hade med föreställningen. Så här kommer det. Föreställningen skulle enligt programmet handla om den djupa kärlek som fanns mellan far och dotter - en kärlek så stark att fadern hellre offrade hennes liv än lät henne göra något som skulle göra henne olycklig för all framtid. Jag såg den scenen. Det kändes inte som det var till den scenen hela historien drog sig till. Han håller upp kniven, Emilia springer in i honom och hon säger på sin dödsbädd att hon inte ångrade att hon tagit livet av sig och fadern säger att det var han, att hon inte skulle behöva gå in i himmelen med den lögnen. Så det var ingen och bådas fel. Hennes död tjänade ett högre syfte. Och kanske var det en moral den beskrev när G.E. Lessing skrev den. Att kvinnor hellre skulle dö än att leva i den synd som fursten förespråkade.
Hela den moralen känns lite konstig att predika idag. Kanske var det därför jag missuppfattade handlingen - att den är så fjärran vad jag är van vid. Och sen att sätta Johannes Bah Kuhnke i rollen av "the bad guy" känns väldigt fel. Det är svårt att ogilla någon som har så stark karisma. Han fick rollen att verka seriöst förälskad i Emilia. Istället för att snarare vara lockad av hennes skönhet och endast vilja locka henne till ett liv i lust innan han skulle glömma henne och eventuellt börja avsky henne (som han gjort med andra kvinnor före henne) som jag tror det var meningen att han skulle göra. Eftersom Fursten är så karismatisk vill du att de ska leva lyckliga i alla sina dagar.
Att du inte får en chans att förstå banden som knyter samman Emilia med hennes Far gör också att det blir svårt att förstå poängen.
Något jag dock gillade var den smygande, charmige och intrigerande greven och kammarherren spelad av Kundler. Han verkade så intressant när han smög runt och lämnade olika uppgifter till olika personer i ett försök att hjälpa fursten få sin vilja fram. Jag skulle säga att han var den mest intressanta karaktären och att det kändes som om föreställningen handlade om honom kanske till och med mer om honom än om fursten och Emilia. Han kändes som om det var han som styrde allt som skredde. Som om de andra bara var hans marionetter. Om jag fått veta mer om honom och om föreställningen skulle avslöjat mer om hans motiv och agenda så skulle jag till och med godtagit sidospåret och Emilia, hennes fästman, hennes far, hennes mor, Fursten och hans gamla älskarinna.
Som sagt var det verkligen synd på en föreställning som började så bra, så lovande. De kunde ha gjort så mycket med den. Första scenen får mig också och tänka på en föreställning jag såg på Dramaten "Slott i Sverige" och blandningen av modernt och klassiskt. Eller dåtid snarare. Jag hoppades på något i den stilen men i stället fick jag en historia jag inte förstog mig på och senare visade sig handla om något helt annat.
Regi: Tobias Theorell
Var: Klarascenen, Stockholms Stadsteater
Ljuset är släckt. På scenen ligger det fullt med papper som en Johannes Bah Kuhnke flyttar runt iförd morgonrock. Han smuttar på något som ser ut att vara whisky. Ett par ögonblick senare kommer en betjänt in och ger honom något man tror är en samarin. Han står då upp och försöker släppa samarinen i whiskyn. Man har tidigare förstått att det utspelar sig i ett litet furstendöme och att det är fursten själv vi ser. Att det inte är vår egen tid vi ser på står också klart. Snarare en tid då kyrkan hade makt och 1800-talet med dess nya ideal ännu var en tid bort.
Upplägget verkar så bra. Jag sitter och tycker det ska bli spännande. Samarinen på den tiden och i whiskyn. Iden verkar klockren. Allt jag vet om föreställningen är att den ska handla om en viss Emilia Galotti. En ung skönhet som fursten blir huvudlöst förälskad i efter att ha sett ett porträtt av henne. Dock har en greve redan friat, ska hon välja den snälle greven eller den spännande och oberäknerlige fursten. Fursten skulle visst också ha en kammarherre och tillika ytterligare en greve som intrigerar.
Bah Kuhnke med sin enorma karisma som greven och kameleonten Anderas Kundler som intrigmakaren. Och självklart den kvinnliga huvudrollen, Kirsti Stubø, ska bli intressant att se i sin första roll på Stadsteatern. Och början var ju så bra. I mitt huvud hade jag redan, klipsk som jag tror mig vara, räknat ut slutet. Emilia och Fursten kommer bli kära och om sagan sedan slutar lyckligt eller olyckligt tillhör inte poängen. Jag ska se en vacker kärlekshistoria. Men efter scenen med samarien (och tillika första scenen) krackelerar hela dramat. Inget blir som jag tänkt mig och jag inser att jag inte gillade föreställningen alls - utom den där första lovande scenen det vill säga.
Foto: Petra Hellberg
Fursten och Emilia
Ja, ni har nog säkert redan listat ut att jag inte gillade föreställningen. Och angående min ide vad den skulle handla om kan jag meddela att jag inte var så klyftig som jag trodde. I programmet läste jag på vägen hem att dramat handlade om Emilia Galotti, den unga skönheten som var djup troende och hennes relation till sin far. Till sin FAR? Han och hon var kanske med i två scener samtidigt! Nåja, även om jag avslöjar slutet i och med att jag tar upp detta så måste jag säga det. Ni som vill se föreställningen råder jag att sluta läsa nu. Det kommer ändå vara vara jag som rabblar onödiga problem jag hade med föreställningen. Så här kommer det. Föreställningen skulle enligt programmet handla om den djupa kärlek som fanns mellan far och dotter - en kärlek så stark att fadern hellre offrade hennes liv än lät henne göra något som skulle göra henne olycklig för all framtid. Jag såg den scenen. Det kändes inte som det var till den scenen hela historien drog sig till. Han håller upp kniven, Emilia springer in i honom och hon säger på sin dödsbädd att hon inte ångrade att hon tagit livet av sig och fadern säger att det var han, att hon inte skulle behöva gå in i himmelen med den lögnen. Så det var ingen och bådas fel. Hennes död tjänade ett högre syfte. Och kanske var det en moral den beskrev när G.E. Lessing skrev den. Att kvinnor hellre skulle dö än att leva i den synd som fursten förespråkade.
Foto: Petra Hellberg
Emilia och hennes far
Hela den moralen känns lite konstig att predika idag. Kanske var det därför jag missuppfattade handlingen - att den är så fjärran vad jag är van vid. Och sen att sätta Johannes Bah Kuhnke i rollen av "the bad guy" känns väldigt fel. Det är svårt att ogilla någon som har så stark karisma. Han fick rollen att verka seriöst förälskad i Emilia. Istället för att snarare vara lockad av hennes skönhet och endast vilja locka henne till ett liv i lust innan han skulle glömma henne och eventuellt börja avsky henne (som han gjort med andra kvinnor före henne) som jag tror det var meningen att han skulle göra. Eftersom Fursten är så karismatisk vill du att de ska leva lyckliga i alla sina dagar.
Att du inte får en chans att förstå banden som knyter samman Emilia med hennes Far gör också att det blir svårt att förstå poängen.
Något jag dock gillade var den smygande, charmige och intrigerande greven och kammarherren spelad av Kundler. Han verkade så intressant när han smög runt och lämnade olika uppgifter till olika personer i ett försök att hjälpa fursten få sin vilja fram. Jag skulle säga att han var den mest intressanta karaktären och att det kändes som om föreställningen handlade om honom kanske till och med mer om honom än om fursten och Emilia. Han kändes som om det var han som styrde allt som skredde. Som om de andra bara var hans marionetter. Om jag fått veta mer om honom och om föreställningen skulle avslöjat mer om hans motiv och agenda så skulle jag till och med godtagit sidospåret och Emilia, hennes fästman, hennes far, hennes mor, Fursten och hans gamla älskarinna.
Foto: Petra Hellberg
Johannes Bah Kuhnke som Fursten, Kirsti Stubø som Emilia och Anderas Kundler som kammarherre (och enligt mig marionettmästare). Tillåt mig här också påpeka att scenografin var utsökt och när Kundler målade upp en ny dörr jag jag fastnaglad i stolen och fick gåshud över det genialiska i scenografin som dock på många sett påminde om den från "Jane Eyre" på Dramaten.
Som sagt var det verkligen synd på en föreställning som började så bra, så lovande. De kunde ha gjort så mycket med den. Första scenen får mig också och tänka på en föreställning jag såg på Dramaten "Slott i Sverige" och blandningen av modernt och klassiskt. Eller dåtid snarare. Jag hoppades på något i den stilen men i stället fick jag en historia jag inte förstog mig på och senare visade sig handla om något helt annat.
fredag 14 januari 2011
Sex Roller Söker En Författare
Titel: Sex Roller Söker En Författare
Av: Luigi Pirandello
Regi: Alexander Mørk-Eidem
Var: Klarascenen, Stockholms Stadsteater
Föreställningen handlar om fem skådespelare på Stockholms Stadsteater (Kristofer Fransson, Frida Hallgren, Gerhard Hoberstorfer, Josefin Ljungman och Ann-Sofie Rase) som spelar en version av sig själva och repeterar för regissören Alexander Mørk-Eidem's föreställning "Tre Systrar". Men mitt under detta kommer konflikter men också sex roller som söker en författare och vill ha sin historia berättad.
Mørk-Eidem är en av mina favorit regissörer men denna föreställning är annorlunda från hans andra. Den tar upp tankvärda frågor som en teaterpublik kan sitta och grunna på länge.
Enligt mig blir det en jobbig pjäs eftersom jag anser att Mørk-Eidem har förutfattningen att alla anser att rollerna kan leva oavsett författaren. Jag förstår att det är många som tycker det men när jag själv skriver fungerar det inte så.
Jag ska förklara vad jag menar med att rollerna lever oavsett författaren innan jag fortsätter. Det finns olika åsikter i hur en författare arbetar Två av de är att en författare får in en historia i huvudet och skriver då ner den. Andra tror att författaren arbetar fram en historia och skriver ner den. Skillnaden är att i det första fallet så kan vissa av rollerna göra saker som författaren själv tar avstånd från - han blir lika förvånad som läsaren över denna vändning. Det är inte författaren som bestämmer vad som ska hända utan författaren skriver endast ner den färdiga historien från sitt huvud. Det andra fallet är det fall som författaren har en absolut makt och ofta en agenda. Författaren skriver historien för att komma fram till en slutsats och väljer då mellan olika alternativ om vad som ska hända. Visst kan de olika rollerna också göra saker som författaren ogillar men i detta fall beror det på att författaren skrivit en personlighet till rollen och som med alla "verkliga" människor så finns det drag vissa uppskattar och andra inte och andra drag som de andra uppskattar men inte de första.
Så det är huvuddragen i två olika åsikter i hur man skriver. Självfallet finns det kombinationer och man kan vara olika extrem. I alla fall anser jag att föreställningen arbetar på premissen i det första fallet. Och om det är så kan rollen leva oberoende av författaren. Att det i princip bara var slumpen som placerade händelserna i just den författarens huvud. Jag tror inte att författare alltid har en agenda eller en mening men jag tror att författaren kan ändra slutet på historien och att det beror mer på författarens humör och sinnesstämning mer än rollerna.
En annan fråga som tas upp vad som är mest verkligt. Verkligheten eller Dramat? Självklart är det verkligheten - det hör man ju på namnet kan man säga. Men samtidigt kommer dramat fram till samma slutsats och samma händelser utspelar sig gång på gång. I verkligheten finns det många sanningar. Vad som är sant för mig kanske inte är sant för dig. Men i dramat är sanningen fastställd, inte hos varje roll utan i dramat självt. Rollerna i ett drama kan bara göra en sak i varje situation, det de är skapade till. En roll kan inte agera annorlunda från kväll till kväll, nej. Den är fixerad.
Det kanske verkar rörigt när jag försöker förklara i skriven text. Men det kanske gör att man vill se den, för att förstå själv. Om jag har tur är det så.
Något jag inte gillade med pjäsen - och som fick mig att inse att Mørk-Eidem har det problemet i stort sett alla pjäser av honom jag sett. Det problemet är att när det är komiskt då är det verkligen dråpligt. Man skrattar och kan knappt andas. Men när det är allvarligt så känner man bara för att gråta. Eller sitter livrädd i salongen. I denna föreställning var skillnaden enorm. Jag saknade repliker som var i mitten. Kanske vardagliga. Varken roliga eller allvarliga. Eller att det skulle vara skyggare ihoppklippt. Som det var nu var varje mening antingen eller. Vilket är synd. Synd eftersom det fick upp mina ögon för detta problem. När jag tittar tillbaka på hans andra pjäser ser jag nämligen samma sak. Kanske skulle han behöva öva på det. Att balansera mer på knivseggen men inte falla ner på vardera sida.
Jag gillade dock skarpt den komik som fanns hos skådespelarna som spelade sig själva. Och det får mig att undra - är de såna i verkligheten. Tyvärr måste jag säga att jag inte tror att det är så. Här har de både manus och regi. I verkligheten (om man nu kan säga det som en sanning) så vandrar de perfekt på knivseggen som jag tror de flesta av oss gör. Men jag skulle gärna vilja veta om de har tagit ett karaktärsdrag från sig själva och överdrivit det eller om de lekar med de förväntningar folk har på dem. Skulle vara verkligt intressant att se hur arbetet med att skapa "skådespelarna" gick till.
Av: Luigi Pirandello
Regi: Alexander Mørk-Eidem
Var: Klarascenen, Stockholms Stadsteater
Foto: Nadja Hallström
Föreställningen handlar om fem skådespelare på Stockholms Stadsteater (Kristofer Fransson, Frida Hallgren, Gerhard Hoberstorfer, Josefin Ljungman och Ann-Sofie Rase) som spelar en version av sig själva och repeterar för regissören Alexander Mørk-Eidem's föreställning "Tre Systrar". Men mitt under detta kommer konflikter men också sex roller som söker en författare och vill ha sin historia berättad.
Mørk-Eidem är en av mina favorit regissörer men denna föreställning är annorlunda från hans andra. Den tar upp tankvärda frågor som en teaterpublik kan sitta och grunna på länge.
Enligt mig blir det en jobbig pjäs eftersom jag anser att Mørk-Eidem har förutfattningen att alla anser att rollerna kan leva oavsett författaren. Jag förstår att det är många som tycker det men när jag själv skriver fungerar det inte så.
Jag ska förklara vad jag menar med att rollerna lever oavsett författaren innan jag fortsätter. Det finns olika åsikter i hur en författare arbetar Två av de är att en författare får in en historia i huvudet och skriver då ner den. Andra tror att författaren arbetar fram en historia och skriver ner den. Skillnaden är att i det första fallet så kan vissa av rollerna göra saker som författaren själv tar avstånd från - han blir lika förvånad som läsaren över denna vändning. Det är inte författaren som bestämmer vad som ska hända utan författaren skriver endast ner den färdiga historien från sitt huvud. Det andra fallet är det fall som författaren har en absolut makt och ofta en agenda. Författaren skriver historien för att komma fram till en slutsats och väljer då mellan olika alternativ om vad som ska hända. Visst kan de olika rollerna också göra saker som författaren ogillar men i detta fall beror det på att författaren skrivit en personlighet till rollen och som med alla "verkliga" människor så finns det drag vissa uppskattar och andra inte och andra drag som de andra uppskattar men inte de första.
Så det är huvuddragen i två olika åsikter i hur man skriver. Självfallet finns det kombinationer och man kan vara olika extrem. I alla fall anser jag att föreställningen arbetar på premissen i det första fallet. Och om det är så kan rollen leva oberoende av författaren. Att det i princip bara var slumpen som placerade händelserna i just den författarens huvud. Jag tror inte att författare alltid har en agenda eller en mening men jag tror att författaren kan ändra slutet på historien och att det beror mer på författarens humör och sinnesstämning mer än rollerna.
En annan fråga som tas upp vad som är mest verkligt. Verkligheten eller Dramat? Självklart är det verkligheten - det hör man ju på namnet kan man säga. Men samtidigt kommer dramat fram till samma slutsats och samma händelser utspelar sig gång på gång. I verkligheten finns det många sanningar. Vad som är sant för mig kanske inte är sant för dig. Men i dramat är sanningen fastställd, inte hos varje roll utan i dramat självt. Rollerna i ett drama kan bara göra en sak i varje situation, det de är skapade till. En roll kan inte agera annorlunda från kväll till kväll, nej. Den är fixerad.
Det kanske verkar rörigt när jag försöker förklara i skriven text. Men det kanske gör att man vill se den, för att förstå själv. Om jag har tur är det så.
Något jag inte gillade med pjäsen - och som fick mig att inse att Mørk-Eidem har det problemet i stort sett alla pjäser av honom jag sett. Det problemet är att när det är komiskt då är det verkligen dråpligt. Man skrattar och kan knappt andas. Men när det är allvarligt så känner man bara för att gråta. Eller sitter livrädd i salongen. I denna föreställning var skillnaden enorm. Jag saknade repliker som var i mitten. Kanske vardagliga. Varken roliga eller allvarliga. Eller att det skulle vara skyggare ihoppklippt. Som det var nu var varje mening antingen eller. Vilket är synd. Synd eftersom det fick upp mina ögon för detta problem. När jag tittar tillbaka på hans andra pjäser ser jag nämligen samma sak. Kanske skulle han behöva öva på det. Att balansera mer på knivseggen men inte falla ner på vardera sida.
Jag gillade dock skarpt den komik som fanns hos skådespelarna som spelade sig själva. Och det får mig att undra - är de såna i verkligheten. Tyvärr måste jag säga att jag inte tror att det är så. Här har de både manus och regi. I verkligheten (om man nu kan säga det som en sanning) så vandrar de perfekt på knivseggen som jag tror de flesta av oss gör. Men jag skulle gärna vilja veta om de har tagit ett karaktärsdrag från sig själva och överdrivit det eller om de lekar med de förväntningar folk har på dem. Skulle vara verkligt intressant att se hur arbetet med att skapa "skådespelarna" gick till.
söndag 2 januari 2011
Aniara
Fotograf: Nadja Hallström
Ja, "Aniara" på Stockholms Stadsteater. Det är ett tungt och svårt drama så det var modigt att de vågade ställa upp föreställningen. Jag älskade scenografin som var en kopia av salongen på Stora scenen. Jag älskade alla roller som var lite större. Helen Sjöholm sjöng gudomligt och passade att spela bling. Hon har nämligen ofta den där drömmande blicken när hon sjunger som skådar ut i fjärran. Sven Ahlström var otroligt duktig!
Det jag hade svårt för var att det verkligen känndes som en storsatsning men att teatern ändrade sig i sista stund. Det var för många eller för få personer på scen. Det var 22 skådespelare med och många av dem hade bara en eller två repliker. Det gjorde att det känndes som man ville höra deras historia också men man hann inte. Om det bara hade varit hälften av skådespelarna man fick lära känna - lite fler än det var nu men att resten av dem inte hade haft repliker så hade det inte blivit sånt kaos som jag nu ansåg att det var. Om de slängt in 10 skådespelare till och två tredjedelar av enseblem endast varit där för att få det att se ut som det var mycket folk på Aniara hade det varit bättre.
Något de verkligen lyckats med var texten i relation till känslan. De lyckades förmedla känslan av att man inte får tappa hoppet och ändå att hopplösheten ständigt är närvarande även om det var ytterst få ord man förstod. Harry Martinson har skrivit om en fiktiv framtitda värld där jorden har gått under och människorna lämnar den för att resa till en annan planet. Aniara är ett av alla de rymdfarkoster som lämnar jorden men något går fel och de kommer ur kurs. Orden när de pratar om farkosten eller platerna på jorden är för mig endast ett virrvarrv av stavelser och bokstäver - känslan är dock sann. OCh det är ytterst skickligt att de har lyckats med den bedriften.
Fotograf: Petra Hellberg
lördag 25 december 2010
Maria Callas - obesvarat liv
Hemma igen och redo för teater. Först ut var "Maria Callas - obesvarat liv" med Rikard Wolff på Stockholms Stadsteater.
En vackert poetiskt monolog om Gudinnan Callas. Rollen som Callas passade Wolff som handen i hansken och även om föreställningen på grund av sin monoligform var lång i vissa stycken väckte den stor sympati och beundrar för Callas.
Jag gick till föreställningen i tron om att den fruktansvärt duktiga sångaren Wolff skulle sjunga Callas lika fatastiska låtar. Det kan ha gjort att första aketn enligt mig drog ut lite för länge på tiden. Andra akten innehöll fler moment, förståligt eftersom vi då redan fått en uppfattning om Callas person.
Maria Callas är en person som man skulle kunna göra den mest storslagna föreställningen om. Men denna intimitet som uppstod av den ensama Wolff känndes ändå passande. Det känndes ärligare. Som om man lärede känna Maria och inte nödvändigtvis Callas, gudinnan, även om jag tror att de i stort var samma person.
Jag är inte förvånad över att jag gillade föreställningen så mycket. Jag gillar Callas. Jag gillar Wolff. Scenografin var vacker. Även om Wolff ibland glömde bort sina repliker blev det mer som en eftertänksamhet hos Callas och inte ett fel i föreställningen. Trots det tillhör jag tyvär den generation som mer än något annat förknippar Wolff med Scar från Lejonkungen. Jag har sett honom i mycket men jag kan ändå inte släppa den biten. Ändå var han Callas.
Jag vet inte om jag skulle rekomendera denna föreställningen till alla. Alla har olika smak men facineras man av människor och speciellt gudinnan Callas och gillar Wolffs skådespelarkonster skulle jag inte tveka att säga "Se den!".
Rikard Wolff som Maria Callas
Foto: Ewa-Marie Rundquist
Jag gick till föreställningen i tron om att den fruktansvärt duktiga sångaren Wolff skulle sjunga Callas lika fatastiska låtar. Det kan ha gjort att första aketn enligt mig drog ut lite för länge på tiden. Andra akten innehöll fler moment, förståligt eftersom vi då redan fått en uppfattning om Callas person.
Maria Callas är en person som man skulle kunna göra den mest storslagna föreställningen om. Men denna intimitet som uppstod av den ensama Wolff känndes ändå passande. Det känndes ärligare. Som om man lärede känna Maria och inte nödvändigtvis Callas, gudinnan, även om jag tror att de i stort var samma person.
Jag är inte förvånad över att jag gillade föreställningen så mycket. Jag gillar Callas. Jag gillar Wolff. Scenografin var vacker. Även om Wolff ibland glömde bort sina repliker blev det mer som en eftertänksamhet hos Callas och inte ett fel i föreställningen. Trots det tillhör jag tyvär den generation som mer än något annat förknippar Wolff med Scar från Lejonkungen. Jag har sett honom i mycket men jag kan ändå inte släppa den biten. Ändå var han Callas.
Jag vet inte om jag skulle rekomendera denna föreställningen till alla. Alla har olika smak men facineras man av människor och speciellt gudinnan Callas och gillar Wolffs skådespelarkonster skulle jag inte tveka att säga "Se den!".
söndag 12 september 2010
Ingen mobil
Nu är det nära! Jag kommer gå hemskt klädd från och med nu eftersom alla kläder jag ska ha med mig ska tvättas och inte användas förens jag är i Paris.
Mobilen är också borta. Nu ska jag köpa ett Comviq Amigo kontantkort så det blir nytt numer. Sen ska jag köpa ett kontantkort i Paris så det blir ytterligare ett nytt numer. Mycket siffror.
Nu ska jag iväg på teater.
Mobilen är också borta. Nu ska jag köpa ett Comviq Amigo kontantkort så det blir nytt numer. Sen ska jag köpa ett kontantkort i Paris så det blir ytterligare ett nytt numer. Mycket siffror.
Nu ska jag iväg på teater.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)