Balloons

Att åka hem. Jag har varit hemma ett tag nu och samlat mig. Kunde inte sätta ord på (och kan med största sannorlikhet fortfarande inte) den fasa jag kände vid tanken på att lämna Australien, Perth, UWA och St G's... Jag såg fram emot att åka hem - eller att träffa alla igen. Men med hjälp av teknikens under hade jag inte saknat alla för mycket.

Att städa ur mitt rum känndes fel. Jag ville skrika och slåss och vägra lämna mitt liv där. Men jag tror jag befann mig i chock. Jag packade och sa hejdå. Mina vänner följde med till flygplatsen. Efter lite problem med att jag hade för mycket packning fikade vi. Sen var det dags att påbörja den 26 timmar långa flygningen. Men först att säga hejdå. Jag hade ont i magen och mådde illa. Tårarna brände. Men det kändes inte som slutet. Just de fyra tjejer som följt med för att vinka av mig vet jag att jag kommer träffa igen (och flera av de andra). Någon annan möjlighet finns inte. Jag har mött så många fina människor och jag saknar det otroligt mycket nu.

Jag fick en gosedjurs koala där de skrivit saker. Så fint. Så fort jag ser den i mitt rum så måste jag ta djupa andetag. De gav mig ett kort. Orden är vackra. Vackra ord från vackra vänner.

Friends are like balloons.
If you let them go, you
can't get them back.
So we're gonna, tie you
to our hearts, so we will never lose you.
Even though you'll
be so far away,
we're not going
to let you go
lots of love, stay safe

Så fint.

Hanna och hennes flickor åkte samtidgt. Det var väldigt skönt och kul att ha sälskap av dem. Jag kommer sakna dem jätte mycket.


Att komma hem. Det var härligt. Har saknat alla. Allt är samma men har förändrats. Som de så lätt gör. Men det känns som mer har hänt för mig än för de som var kvar. Jag vill inte leva så. Nog för jag snabbt gled tillbaka till samma rutiner jag hade hemma vill jag att mycket ska hända. Så jag får helt enkelt se till att det sker.


Som sagt. Livet rullar på. Saknar allt som är så långt bort. Önskar mig tillbaka. Har sprungit på stan, träffat vänner träffat familj och gjort saker i flera veckor nu. Saknaden är stor. Känns som om allt var en dröm. Innan jag säger det jag tänker säga vill jag förklara: vi i sverige har fått höra att ABBA var stora i Australien. Det kan jag inte uttala mig om. Många visste vilka de var. Så på de sättet var de stora men min generation är för unga. De vet det tackvare Mamma Mia!. Så här kommer det. En av mina ganska långsökta tankegångar. I svenska uppsättningen av Mamma Mia! sjöng de "kan man ha en solkatt i en bur". En av de finaste meningarna jag hört. Så känner jag. Jag gjorde vad jag kunde i Perth - men jag kunde gjort så mycket mer och nu är det för sent. Men kanske gick det ändå inte att göra mer.

Nåja, jag har älskat denna tid. Nu väntar Röda Korsets sjuksköterske utbildning och "teater i sverige" på SU. Men jag har bundit Australien, Perth, UWA, St G's och alla människor där till mig. Som ballonger som sitter fastknutna i mitt hjärta.