Jul, Mellandagar och Nyår

Snön glimmar och gnistrar.
Det är jul. Vår plastgran slängde vi ut tidgare på morgonen. Nu ser den nästan ut som en riktigt gran men massor med snö på sig. Trots att alla gäster ser detta tecken på julens död och knappt ser några dekorationer alls i fönstret vågar de sig in.
Snön är tjock. Och stigen min far har skottat upp är liten. En bit ifrån huset har han tagit grävmaskinen till hjälp för att skapa parkeringsutrymme.
Jag är inte mycket för jul och detta som kallas julstämning men i år har jag lycksts låta bli att gå runt och vara irriterad innan jul. Främst eftersom Paris inte har samma julhets i mitten på oktober som vi har här. Och för att jag handlade alla julkappar i Paris eller biljetter till teatrar via nätet.
Så jag lyckas vara smått entusiastisk på julafton. Kanske beror det främst på att tre av mina kusinbarn kommer vara med.
Och visst blev det lyckat! Jag jublade av lycka när jag såg en 3 åring och en 4 åring sitta och skratta till Tomtensverkstad på tv och tomten delade ut paket från kusiner som befann sig i Dalarna.
Jag åt mycket som är tradition och trots att kvällen slutade tidigt var jag slutkörd. Kanske tog också den förväntan jag lyckats känna ut sin rätt för knappt hade det hunnit bli kväll innan jag sov i min säng.

Mellandagarna vandrade på. Efter ett konstaterande från min Mor att jag "Inte behöver mer kläder" blir det ingen shopping i mellandagarna och istället tillbringar jag tiden med att åka runt och hälsa på nära och kära. Och se teater. Lyckade dagar. Sen jobbade jag ju också men det var ändå lyckat eftersom kusin Mela var med och det gjorde det mycket lättare att ta bort tuggummi under bord och tvätta stolar.
Mormor min fyllde också år så det var trevligt.

Men sen kom Nyår. Detta firades med vännerna Ellen, Tilde, Elsie och Jenny hemma hos den förstnämnda. Det var underbart! All mat vå åt var god och vi hade så kul bara att sitta och prata att vi glömde bort singstar och tiden flög fram. Dock gjorde min spådom mig lite orolig. I min familj har vi nämligen som tradition att spå på nyår. Då har man sju koppar och under dessa finns ett föremål som har en symboliskt värde. Dessa föremål är
En röd tråd (symboliserar kärlek)
En svart tråd (sorg)
Nyckel (flytt)
Docka (bebis)
Bröd (god mat)
Peng (rikedom)
Båt (resor)
Jag fick: Röd tråd, nyckel och bebis. Jovars nog kände jag pressen och det första alla i rummet tänkte på var Australien.

Det var som sagt en underbar kväll och sedan dess har det rullat på. Kommer komma lite mer inlägg om teatrar jag sett i mellandagarna och efter nyår. Men nu ska jag tillbaka till jobbet. Ingen rast och ingen ro.

Aniara

Fotograf: Nadja Hallström

Ja, "Aniara" på Stockholms Stadsteater. Det är ett tungt och svårt drama så det var modigt att de vågade ställa upp föreställningen. Jag älskade scenografin som var en kopia av salongen på Stora scenen. Jag älskade alla roller som var lite större. Helen Sjöholm sjöng gudomligt och passade att spela bling. Hon har nämligen ofta den där drömmande blicken när hon sjunger som skådar ut i fjärran. Sven Ahlström var otroligt duktig!

Det jag hade svårt för var att det verkligen känndes som en storsatsning men att teatern ändrade sig i sista stund. Det var för många eller för få personer på scen. Det var 22 skådespelare med och många av dem hade bara en eller två repliker. Det gjorde att det känndes som man ville höra deras historia också men man hann inte. Om det bara hade varit hälften av skådespelarna man fick lära känna - lite fler än det var nu men att resten av dem inte hade haft repliker så hade det inte blivit sånt kaos som jag nu ansåg att det var. Om de slängt in 10 skådespelare till och två tredjedelar av enseblem endast varit där för att få det att se ut som det var mycket folk på Aniara hade det varit bättre.

Något de verkligen lyckats med var texten i relation till känslan. De lyckades förmedla känslan av att man inte får tappa hoppet och ändå att hopplösheten ständigt är närvarande även om det var ytterst få ord man förstod. Harry Martinson har skrivit om en fiktiv framtitda värld där jorden har gått under och människorna lämnar den för att resa till en annan planet. Aniara är ett av alla de rymdfarkoster som lämnar jorden men något går fel och de kommer ur kurs. Orden när de pratar om farkosten eller platerna på jorden är för mig endast ett virrvarrv av stavelser och bokstäver - känslan är dock sann. OCh det är ytterst skickligt att de har lyckats med den bedriften.

Fotograf: Petra Hellberg

Albin och Fredrik hör bara Barbro Hörberg

Bild hämtad från: http://www.albinflinkas.se/new/content/hor-bara-barbro-horberg.php

Föreställning "Albin och Fredrik hör bara Barbro Hörberg" sågs också den innan jul. På Dansmuseet. Fjärde året i rad de har föreställningar där. Har tidigare varit en om Jacques Brel, en om Lars Forssell och en om Svenska Visor. Nu var det alltså Barbro Hörbergs tur.

Och tur var väll det eftersom under föreställningen men svenska visor sjöng de hennes "Sommarön". Otroligt vackert! Den var med på programmet även i år och min favorit. Så vackert!

Jag har sett alla desar föreställningar om detta men på olika platser. Brel på Klara Soppteater och Forssell på Paarkteatern. Svenska visor dock på Dansmuseet. De tolkar och ändrar om lite. De berättar en historia och det gör det med komik och dramatik men främst med en oerhörd kärlek och respekt.

Barbro Hörberg. Ja. Denna enaståeende kvinna. Under den timme konserten höll på så lärde man känna henne. Och man måste nästan ge herrarna Flinkas och Meyer stående ovationer eftersom de gjorde en ypperlig föreställning med så pass lite material. Om Hörberg finns nämligen ytterst lite var till eftervärlden. Hennes sommarprat har bland annat raderast eller kan i alla fall inte hittas.

Den enda kritiken jag kan framhålla var att de i börjar nämner att man ska stänga av sina mobiltelefoner och att de själva får ett meddelande just som de säger det. Smset handlar om hur föreställningen kom till. Detta pågår genom hela föreställningen för att berätta hur de kom åt information om Hörberg och hur svårt det var. Det är en bra tanke där i början men otroligt orealistikt och ett ganska enkelt trick för att berätta det för publiken. Jag vet att de kan bättre. Men det är som sagt det enda jag kan klaga på.

De sjunger och spelar som gudar och jag sig på att spela dragspel. Och till min stora lycka har de släppt en CD med tre låtar. Barbro Hörbergs "Ögon känsliga för grönt", Lars Forssells "Snurra min jord" och Rikard Wolffs "Det vackraste mötet" (en låt Wolff spelat in tidigare där han skrivit texten och Fredrik tonsatt, Wolff använde dock denna version med Albin och Fredrik i sitt radioprogram i sommras).

Det är sedan flera veckor tillbaka färdigspelat på Dansmuseet men de kommer spela två föreställningar på Klara Soppteater under våren och det jag kan säga är att skynda, skynda att beställa biljetter!

Romeo & Julia kören

Innan Jul såg jag också Romeo & Julia körens Julkonsert.

Bilden är hämtad från http://www.alltomstockholm.se/multimedia/dynamic/00017/julk418_17506h.jpg

Jag älskar RJK's lekfullhet och deras förmåga att blanda den vackraste sång med drama. Men denna gång räckte det inte fram. Eller jo men nej. Kläderna känndes inspirerade från 50-talet tillskillnad från de kläder de brukar ha. Visst var det fint men. Det känns inte som dem.

Julkonserten hade också en tydligare dramaturgi än vad jag någonsin sett hos kören tidigare. Kanske berodde det på att 1/2 av sångerna var traditionella julsånger.

En av mina favorit delar av konserten var "Staffansvisan" vilket är något de själva har lagt upp på sin YouTube kanal.
Romeo & Julia Kören Staffansvisan (klicka för att höra)

En del min kritik kan härstamma från att de hade föreställningen på Dramatens lilla scen. Jag förknippar dem oerhört starkt med marmorfoajén på Dramaten och liknande utrymmen. Också att jag blev förvånad över att dramat var en viktig del av konserten. Jag har tidigare endast upplevt den som förstärkande av känslan i musiken.

Jag ångrar inte att jag såg den. Tvärt om. Jag är lycklig över att ha gjort det för jag tror knappt att Guds egna änglar kan sjunga lika vackert men om någon frågade mig om jag ville se denna föreställning eller den jag såg med dem i sommras skulle jag alla gånger välja den från i sommras.

We Will Rock You

Bilden är hämtad från http://www.2entertain.com/admin/varor/docs/LoggaWWRYmedunderrubrik.jpg

Jag har också sett "We Will Rock You" på Cirkus i Stockholm. Det är en musikal med Queen-låtar där handlingen utspelar sig i framtiden. Alla instrument och egen musik är förbjuden. Gaga-åldern med sina datorgenererade artiseter och hits styr. Och mitt i allt detta står Killer-Queen, den onda härskarinnan. Men det finns de som gör motstånd. Dessa människor som fortfarande har kvar sitt egentänkande kallas bohemer och de väntar på den utvalde som enligt legenden ska vara den som kan hitta Rockbandet Queen's elgitarr.

Handlingen är något banal och simpel. Men den är helt uppbyggd av de gamla hitsen så det måste varit svårt att få dem att hänga samman. Enligt mig saknas det också gnista hos många av artisterna. En förklaring kan vara att Queen låtar är mycket svåra att sjunga och bdärför tar mycket av krafterna men det saknas ändå något hos många. Visst finns det dem som är både underbart dramatiska med glimten i ögat, det finns den som har det där lilla extra. Men långt ifrån alla i ensamblen har vad som enligt mig krävs.

Dock är det ändå inte viktigt. För det är varken för handlingen eller artisternas skull jag sitter där i stolen på Cirkus. Det är för musiken. Den är otrolig! Bandet är fruktansvärt bra och musiken har övervakats av den gamla Queen meddlämmen Brian May. Jag får gåshud av varje låt. Musiken och texten får ibland, när jag sitter och lyssnar på mina Queen-skivor hemma, mig att gråta. De är så vackra. Så sorgsna. Så kraftfulla. Så underebara. Så perfekta. Därför är det kanske dumt av mig att försöka kräva mer av ensemblen än vad de levererade, de gjorde kanske sitt bästa och att jämnföra någon med Freddie Mercury är bara elakt.

Dock när Anna Lidman som spelar en av bohemerna, Ozzy, sjunger "No One But You" som en hyllning till alla stora artister som dött i förtid i stort och Freddie i synnerhet kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Så där satt jag. Efter nästan en hel akt med medelmåttiga prestationer och kusligt bra musik och gråter. OCh kanske är det vad det handlar om. Det är ett bevis och ett tillkännagörande av Queens storhet. Musiken och sångerna påverkar än och det var ju för deras skull jag var där.

Det finns mycket mer man skulle kunna säga om musikalen, om prestationer och musik. Om känslor och förväntningar, om scenografin och minnen. Men istället väljer jag att avsluta mina komentarer om "We Will Rock You" här och istället gå in på You Tube och lyssna på Freddies underbara röst till den fantastiska musiken.