Resan

(från min antekningsbok)

Ja, resan har börjat. Nu sitter jag, mer än 15 timmar efter att jag lämnade mitt hem, på en rosa bänk, på Bankoks flygplats.
Allt gick bra i morse och jag kan ännu inte minnas om jag glömt något hemma.
Arlanda gick bra om man bortser från köer på grund av att Thai Arlines inte har self check-in som de flesta andra företag har.
När jag gick igenom säkerhetskontrollen pep det inte ens om mig - någon som är mycket vanligt förekommande annars...
Väl där inne handlade jag lite, brände tungen på min Starbucks latte och fick komplimang för mitt hår. Sen var det dags att kliva på planet.
Där inser jag att jag sitter precis bakom ett av de rummen där flygplanspersonalen har sina vagnar. Det betyder inget handbagage vid fötterna... Jag lyckas få upp min väska dit upp och få med mig några tidingar, min iPod och min kudde dit ner så jag kunde hålla mig sysselsatt eftersom man inte hade en egen liten tv utan bara en stor - och den satt jag precis framför så den var lite suddig.
Till höger om mig satt en kvinna med en pytteliten bebis som var så duktig! Nackdelen för mig var att de satte fast en barnsäng på väggen framför mig och den hände alltså delvis över mina knän.
Till vänster satt en treåring och brevid henne hennes mamma. På andra sidan gången satt pappan med lillebror i knät. Efter en tid i luften lade sig flickan vid mina fötter och lillebror lades att sova i stolen brevid mig.
Jag lyckades också sova en del och sträcka på mig har jag onekligen fått göra här i Bankok.
Efter otaliga köer, kontroller och promenader unnade jag mig en Mango Berry smoothy. Jag hade nästan glömt bort hur sött frukt smakar på sydligabreddgrader!
Nu klev jag just på planet. Svettig och äcklig känner jag mig och ser gångarna fyllas av en rök som jag misstänker är för att döda smådjur.
Överallt hör jag människor som är på väg hem och säger "Mate". Snart är jag där. Bara 6 ½ timme nu så.